Musikrecension: Befriande wienska visioner
Radions symfoniorkester i Musikhuset 4.4. Dirigent: Jukka-Pekka Saraste. Schubert, Mahler.
Det har blivit en ovana att koppla ihop Mahlers symfonier med andra verk fast de, med undantag för ettan och fyran, står alldeles utmärkt på egna ben inom ramen för sin unika musikaliska värld. Just den här gången är det dock ingen vits att klaga alltför högljutt. Om någon Mahlersymfoni och något annat stycke attraherar varandra på ett naturligt sätt är det Nian och Schuberts s.k. ofullbordade symfoni.
Förutom den självklara wienska kultur- och klangfonden förenas de av ett visionärsskap, som även om det tar sig helt olika uttryck alltid drabbar på ett lika skoningslöst som befriande sätt. Den sistnämnda är musikhistoriens kanske radikalaste verk, där Schubert stundtals befinner sig många decennier före sin tid och stycket framfördes heller inte förrän 43 år efter hans död.
Mahlers Nia kan på många sätt ses som ett musikaliskt testamente, även om det avsked till livet som vissa bedömare läst in är överromantiserat. Symfonin brukar dock, med rätta, tolkas som en högst subjektiv uppgörelse i toner och i det himmelska finaladagiot dekonstruerar Mahler slutligen sin symfoniska själ, melodin.
Insiktsfull Mahlertolkning
Mahler har följt Jukka-Pekka Saraste under hela hans karriär och han känner symfonierna som sina egna fickor, vilket inte betyder att inte tolkningarna hela tiden skulle leva, förändras och utvecklas. Saraste var nu inte mindre än fem minuter snabbare än i den kritikerrosade liveinspelningen från Köln 2009 och börjar snart närma sig Bruno Walters legendariska pionjärtempon.
Tempobehandlingen är just i Mahler dock en synnerligen relativ parameter och ingenting kändes det minsta lilla stressat eller onödigt hårt drivet i Sarastes sagolikt insiktsfulla tolkning.
Alla orkestrala detaljer satt ännu inte riktigt på sina optimala platser, men många gjorde det och framför allt lyckades Saraste på ett trovärdigt sätt understryka de för Mahler så typiska extrema kontrasterna mellan trotsighet och resignation.
Schubert efterlämnade de facto inte mindre än sex symfoniska torsor, av vilka han sannolikt ansåg den i h-moll som fullbordad i sin fulländade tvåsatsiga storform. Symfonin gjordes välgörande antisentimentalt – inte för att Saraste över huvud taget brukar ha för vana att vara sentimental – med relativt rörliga tempon och fräsch helhetsklang.
Vi hörde många läckra solon, såväl i Schubert som i Mahlers kammarmusikaliska texturer, men det är ändå skäl att speciellt lyfta fram Christoffer Sundqvists sällsynt sensibla klarinettsolo i Schubertandantet och Jukka Harjus mustigt välklingande valthornssolon Mahlersymfonin igenom.