Tv-recension: Katten Ylva och hunden Henrik
Djurens dag är en vuxensaga och karaktärerna med sina raka reaktioner – en fräsande zebrakvinna, en tafatt hundkille – påminner om barn som inte kan dölja sina intentioner.
Yle Fem 5 april kl. 20.00
Repris 1 maj kl. 19.00.
Tommi Seitajokis kortfilm Djurens dag är en sann askungesaga. När klockan slår tolv bryts förtrollningen men det är inte vagnen som förvandlas till pumpa utan Sara Souliés Ylva som tvingas klä av sig kattmasken och blotta ansiktet för sin prins. Men ångesten tar över och prinsessan lämnar sin utvalda – Henrik Heselius – på dansgolvet och springer ut i Helsingforsnattens mörker.
Det absurda tränger in i vardagen alltmedan överraskningarna smattrar på som smällare i Seitajokis regi. Daniel Lindholms poetiska bildkomposition understryker den drömska känslan.
Till en början följer vi med ensamma och isolerade Ylva i sin förortslägenhet där hon spionerar på grannen Henrik på andra sidan gatan. Avlägsen kärlek får chansen att bli något verkligt när karnevalen ”Djurens dag” tillåter Ylva att återuppfinna sig själv. Det är mycket lättare att vara katt-Ylva än en ärrad telefonförsäljare.
Filmen är oerhört rar och lekfull. Den häftiga inledningen lovar emellertid något aningen mer intrikat än budskapet om att man inte ska döma boken efter pärmen. Å andra sidan känns det naiva greppet som ett medvetet val från regissören: Djurens dag är en vuxensaga och karaktärerna med sina raka reaktioner – en fräsande zebrakvinna, en tafatt hundkille – påminner om barn som inte kan dölja sina intentioner.
Stämningen växlar mellan tryckande ångest à la Polanskis Repulsion och absurd humor. Realismen i den sömniga förorten med sextiotalshusen som står som rader av monotona pappkartonger omgivna av lite barrskog får avbrott när djurhuvudena åker på och vi träder in i fantasivärlden. Det ser ut som om estetiken fått sin näring från dockanimationer från förr – tänk alla pärlor i Pikku Kakkonen (Lilla Tvåan) på åttiotalet. Formen är genomtänkt och följs också i den fina kostymeringen.
Detaljer som vädurskaninen under Ylvas säng och Henriks växthus i höghuslägenheten är underfundiga och ger mersmak. Jag skulle gärna vistas mer än tjugo minuter i Seitajokis märkliga värld.