Skivrecension: Intet nytt på Sibeliusfronten
Osmo Vänskä gjorde redan för femton år sedan en gedigen och grundlig inspelning av Sibelius symfonier med Sinfonia Lahti. Ändå ger han sig på en ny cykel med Minnesota Orchestra. Är det faktiskt värt mödan?
Minnesota Orchestra, dir. Osmo Vänskä. (BIS)
BIS tycks inte kunna få nog av Sibelius. Knappt har Okko Kamu inlett en ny inspelning av symfonierna jämte plock ur orkesterrepertoaren med Lahtisorkestern innan Osmo Vänskä kör i gång sin andra symfoniska inspelning med sin Minnesotaorkester.
Man kan med fog fråga sig om BIS faktiskt behöver fyra versioner av de kompletta symfonierna, varav två med samma dirigent och två med samma orkester. Inte minst som Vänskä utifrån den första utgåvan med hittarna, nr 2 och 5, inte tycks ha så förfärligt mycket nytt att tillägga till de överlag grundligt analyserade och gediget genomförda Lahtisinspelningarna från 1996–97.
Med det sagt kan man bara beundra Vänskäs insiktsfulla tolkningar där det mesta tycks sitta just precis som det ska. Vänskäs känsla för dramaturgi och klang är mestadels osviklig och BIS-soundet är, precis som på Lahtisinspelningarna, ett under av naturlighet och värme.
Avgörande tempobehandling
En avgörande parameter när det gäller Sibelius symfonier, liksom hans musik i allmänhet, är tempobehandlingen. Tempona har generellt sett tenderat bli långsammare under decenniernas lopp och ytterst få dirigenter skulle i dag våga sig på att följa Kajanus i till exempel pionjärinspelningen av Andra symfonin, som klockar in på 38,42.
En genomsnittlig ”modern” inspelning landar kring 44–45 minuter, Karajans ego kräver närmare 48, medan Bernstein i sin famösa sena liveinspelning med Wienfilharmonikerna spränger alla gränser med en längd på cirka 52 minuter.
Det intressanta är ändå att Sibelius själv, enligt samtida källor, dirigerade tvåan ännu snabbare än Kajanus. Vill man alltså eftersträva en tempomässig ”autenticitet” gäller det att lägga rejält med fyr i pannan, vilket Vänskä gör ibland men inte alltid.
Omsorg om detaljerna
Vänskä har dock gjort sig känd som en partiturtrogen sibelian som gör ett omsorgsfullt jobb inte minst på detaljplanet. Så på Lahtisinspelningarna och så även på den första Minnesotainspelningen, som vad interpretationsmässiga lösningar och durationer beträffar inte skiljer sig nämnvärt från föregångaren.
Femman är snäppet rörligare och aningen mjukare slipad i de dynamiska kanterna i Minnesotaversionen medan den största skillnaden återfinns i tvåans långsamma sats där Vänskä slår sin egen Lahtisversion med två minuter och Kajanus med närapå fyra minuter. Men det som eventuellt vinns i stämning förloras i drama och intensitet, och det är inte en förändring till det bättre.
Det säger sig självt att Minnesotaorkestern är en tekniskt mer sofistikerad ensemble än Lahtisorkestern, men skivinspelningar är inte sällan trolleri i den högre skolan och någon större skillnad märks heller inte i det klingande slutresultatet.