Musikrecension: Recitalkonsten lever och blomstrar sporadiskt
Schumann, Chopin, Bach. Sellosalen 29.3.
Det har varit si och så med recitalkulturen i allmänhet och pianorecitalerna i synnerhet på sistone. Medan de nog förekommer tycks frekvensen vara sporadisk. En högsäsong upplevdes i och med pianoveckan i Esbo i höstas och efter några månaders vintersömn kan vi åter se fram emot recitaler med bl.a. cellisten Tomas Djupsjöbacka och pianisten Alasdair Beatson (Sellosalen 4.4), gitarristen Jukka Savijoki 13.4, organisten Markku Hietaharju 15.4, flöjtisten Tommi Koivuniemi 19.4 samt pianisterna Mirka Viitala 18.4, Johan von Schantz 26.4 och inte minst Grigorij Sokolov 24.4.
Risto Laurialas pianorecital i Sellosalen i torsdags ägde rum under den sirapsbeslöjade rubriken Pärlor ur romantiken och Bachs Goldbergvariationer. Det till trots handlade det om ett vanligt recitalprogram av en erfaren pianist med några klassiker ur pianolitteraturen: Schumanns Fantasiestücke op. 12, tre stycken av Chopin och Bachs Goldbergvariationer.
Avvikande tolkningar
På det stora hela var det intressant att iaktta alla de tolkningsmässiga val som Lauriala gjorde. Själv hade jag kanske i vissa fall betonat andra saker. Inledande Des Abends i Schumannsviten framförde Lauriala med rikligt med pedal, i därpå följande Aufschwung betonades staccatoaspekterna mera än agitatoaspekterna. Grillen kändes lite grov och sträv, medan avslutande Ende vom Lied kändes förvånansvärt lätt. Fartfyllda In der Nacht tolkades finast.
Chopinprogrammet bestod av tre stycken ur olika genrer: Ballad i g-moll op. 23, Vals i a-moll op. 34 nr 2 och Scherzo i ciss-moll op. 39. Speciellt i g-mollballaden finns avsnitt som i mitt tycke borde ha spelats mera rytmiskt. I Laurialas tolkning flödade däremot rytmerna fritt. Scherzot har kanske den mest komplicerade tonartsstrukturen, åtminstone i inledningen – här visar tonsättaren sin annars välundangömda demoniska sida (åtminstone om man får tro Antti Häyrynen). Scherzot tolkades bäst av Chopinstyckena.
Om rytmkänslan ibland sviktade i g-mollballaden fanns inga sådana invändningar mot tolkningen av Goldbergvariationerna. Det kraftfulla greppet på Steinwayflygeln fungerade generellt sett bra, pulsen var jämn och dynamiken variationsrik. Variationerna är extra svåra på grund av att Bach troligtvis skrev dem för ett klaverinstrument med dubbla manualer; händerna går ständigt i kors. En tilläggsdimension ger dessutom de många kanonstrukturerna.
Tolkningen var välövervägd och spelet blev bara bättre mot slutets emfatiska och virtuosa variationer.
Publicerad i Hbl 31.3.