Musikrecension: Festligt i C-dur
Tapiola Sinfonietta. Dirigent: Stefan Asbury. Solist: Ian Honeyman, tenor. Haydn, Britten, Mozart. Tapiolasalen 30.3.
Tapiola Sinfoniettas uruppförande av Sampo Haapamäkis konsert för kvarttonsdragspel och -gitarr sköts på framtiden. Det kvarvarande programmet blev likväl till en fullödig konserthelhet.
Egentligen var det en rätt skojig idé att rama in Brittens Les Illuminations med två av Haydns och Mozarts mest inspirerade kreationer i C-dur.
Om inte annat kom vännerna Haydns och Mozarts personlighetsskillnader tydligt i dagen. Haydns symfoni nr 90, från det andra knippet Parissymfonier, är jovial, gladlynt och humoristisk medan Mozart, den festliga inramningen till trots, pejlar helt andra själsliga djup.
Ingen Haydnsymfoni utan ett practical joke och här var det av det mer spektakulära slaget. Vid finalens gyllene snitt slänger Haydn in en skenavslutning i akt och mening att få publiken att ge bifall – vilket, med benägen hjälp av dirigenten, även lyckades – innan han gladlynt frustande för satsen till sitt egentliga slut.
Hisnande finalkontrapunkt
Jupitersymfonin, skriven under några skälvande augustidagar 1788, är ett av Mozarts briljantaste verk och den hisnande finalkontrapunkten – som Haydn skulle ge sin tribut till i 95:ans final – hade fått självaste fader Bach att höja på ögonbrynen.
Avgående konstnärlige Hagalundmedarbetaren Stefan Asbury har i allmänhet kommit att förknippas med nutida musik, men hade ett beundransvärt fast grepp även om den wienklassiska estetiken.
Spelet var klangligt fräscht och uttrycksmässigt vitalt – om än kanske inte genomgående på högsta tänkbara Sinfoniettanivå. Även om man kan tänka sig ett rörligare tempo i Jupiters första sats satt det mesta just som det skulle.
Liksom självfallet i Brittens sångcykel, där showen stals av landsmannen Ian Honeyman, som gav prov på avsevärda skådespelartalanger i sina extremt expressiva Rimbaudtolkningar. Kanske inte alltid så vackert rent vokalt, men definitivt engagerande.
Publicerad i Hbl 1.4.