Musikrecension: Barockjubel över epokgränserna
Dirigent: Aapo Häkkinen. Solister: Anna-Kristiina Kaappola, sopran, Essi Luttinen, alt, Tuomas Katajala & Ian Honeyman, tenor, Jouni Kokora, bas, Riccardo Minasi, Alina Pogostkina & Dmitry Sinkovsky, violin. Medverkande: Kaamos & Kampin Laulu. Körinstudering: Dani Juris & Kari Turunen. Monteverdi, Schubert, Telemann, Vivaldi, Haydn. 15-årsjubileumskonsert i Musikhuset 1.4.
När Helsingfors barockorkester begår 15-årsjubel inför en fullsatt Musikhussal gör man det med besked. Konserten drog ut över två och en halv timme och kanske hade vi klarat oss med litet mindre av det goda.
Å andra sidan känns det befängt att klaga när det handlade om en så rasande stilig helhet, som sträckte sig från gränslandet mellan renässans och barock in i den gryende romantiken – i årtal räknat från 1610 till 1828.
Begreppet barock betyder med andra ord både ett och annat i sammanhanget eller så lönar det sig helt enkelt inte att tolka det enligt den snävaste möjliga definitionen. Epokerna är trots allt efterkonstruktioner och för det här gänget är det musiken, oavsett stil, som står i centrum.
Det handlade alltså om ett program som omspände orkesterns normala repertoar och visst var det lyx att sparka i gång med tenoren Ian Honeyman, lutisten Eero Palviainen och Monteverdis Nigra sum uppe på orgelläktaren. Synd bara att man inte hittade någon lämpligt uppgift för Honeyman senare under konserten.
Kontrasten till Schuberts offertoriumtonsättning Intende voci – ett av hans sista och mest innerligt berörande verk – var rejäl men inte oöverkomlig, medan man i Telemanns och Vivaldis konserter för tre violiner och orkester (bägge i F-dur) var så mycket på hemmaplan som rimligtvis är möjligt.
Det gällde även solisterna. Riccardo Minasi och Dmitry Sinkovsky, som alternerade som konsertmästare, är gamla bekantingar i orkesterns sammanhang, medan Alina Pogostkina efter Sibeliustävlingsvinsten 2005 gått från klarhet till klarhet och gör barock med samma självklarhet och osvikligt goda smak som vilken annan estetik som helst.
Konsertens stora clou var givetvis Haydns märkliga verk – enligt honom själv hans bästa – Jesu sju ord på korset, som existerar i versioner för symfoniorkester (originalet), stråkkvartett, piano samt som regelrätt oratorium.
Det handlar om mässmusik för långfredagen och det är, oavsett version, frågan om meditationer över frälsarens sista ord. Inalles nio djupt expressiva adagiosatser, medan det i den avslutande jordbävningen (Il Terremoto) går undan så det står härliga till.
Hans kroppsspråk kan tyckas hämmat, men låt er inte luras. Det finns en passion och glöd under den försynta ytan som söker sin likeFör Aapo Häkkinen – den finländska barockmusikens Steve Jobs – spelar det ingen roll om han sitter vid cembalon eller står framför orkestern. Hans kroppsspråk kan tyckas hämmat, men låt er inte luras. Det finns en passion och glöd under den försynta ytan som söker sin like och han utvann ett mäkta uttrycksfullt musicerande ur sina ensembler.
Och vilka ensembler sedan! Barockorkesterns virtuositet är bekant, men även Kaamos och Kampin Laulu imponerade med öppen och rak tonbildning och fräsch klang, medan solistkvartetten hörde till de mest samsjungna jag hört på länge.
Enligt Reinhard Goebel tar det tre decennier för en orkester att etablera sin definitiva estetik. Vi kan alltså se fram emot en konstnärligt sakta men säkert accelerande följande 15-årsperiod.