Musikrecension: 200 kilometer och fyra år
Helsingfors stadsorkester. Dirigent John Storgårds. Solist Meta 4-kvartetten (Antti Tikkanen, Minna Pensola, Atte Kilpeläinen, Tomas Djupsjöbacka). Gade, Spohr, Mendelssohn. Musikhuset 28.3.
Sällan bjuder ett konsertprogram på så intressanta historiska kopplingar som HSO:s denna vecka, med tre verk tillkomna inom en radie på 200 km och en tidsperiod på fyra år (1842–45). En helhet med estetiskt så likartade alster är en risktagning, men väsensskillnaderna var den här gången ändå tillräckliga för att den nödvändiga kontrasten skulle uppstå.
Niels Gade var Mendelssohns och Schumanns kompis i Leipzig och den förstnämnde dirigerade uruppförandet av Gades första symfoni till den sistnämndes oförställda beundran. Konsertuvertyren Im Hochland saknar dock symfonins fräschör. Mendelssohninfluenserna är tydliga och de pseudoskotska tongångarna mal ofta på tomgång.
Louis Spohr var, jämte bland andra Mendelssohn och Gade, en av de första moderna dirigenterna och sin tids kanske mest firade stjärna, av många ansedd som Beethovens mantelbärare. I dag lyser hans musik med sin frånvaro på konsertprogrammen och efter att ha hört Konsert för stråkkvartett och orkester kan man förstå varför. Kompetent skrivet och inte utan charm, men konservativt för sin tid och totalt renons på personligt tonfall.
Självständiga stämmor
Till Spohrs försvar skall dock anföras att verktypen är originell samt att han behandlar kvartettstämmorna lika självständigt som jämbördigt. Meta 4-musikerna spelade lyhört och levde sig på ett trovärdigt sätt in i musiken. Så speciellt andra violinisten Minna Pensola, som gjorde sina mer solistiska passager i stor stil och med uttrycksfull koreografi.
John Storgårds tvingades i Spohr hålla sig till en dämpad nyansskala för att stråkkvartetten skulle träda fram ur mängden. I Mendelssohns symfoniska mästerverk, den schumannskt mörkstämda och dramatiska Skotska symfonin, var det däremot bara att brassa på av hjärtans lust och Mendelssohns geni framträdde i det aktuella sällskapet med all önskvärd tydlighet.
Det här är en repertoar som passar HSO-musikerna ypperligt och framför allt i Mendelssohn var man på bettet på ett sätt man inte alltid hört i Musikhuset. Storgårds lät blomsterkvasten gå vidare till soloklarinettisten Anna-Maija Korsimaa för alert spel i scherzot men lika bra kunde den ha gått till Ville Hiilivirta och hans valthornsgrupp, som klämde i så det stod härliga till i den festliga finalcodan.
Publicerad i Hbl 30.3.