Filmrecension: Spel på liv och död
Hungerspelen verkar vara böcker skrivna för att bli filmer anser vår filmkritiker Sara Ehnholm Hielm.
Manus: Ross & Collins efter roman av Suzanne Collins. I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Lenny Kravitz, Woody Harrelson, Stanley Tucci m.fl.
Låt mig presentera: Katniss Evergreen. Muskulös, stark, snabb, modig – en sextonårig flicka som skjuter till måls som Robin Hood och med ett hjärta ömt nog för att offra sig i hennes lillasysters ställe då slumpen utser den bräckliga tolvåringen till en av 24 deltagare i Hungerspelen, en reality-tv-show på liv och död. Eftersom Katniss ensam jagat mat på bordet efter att hennes pappa dog och dessutom spelas av Jennifer Lawrence från fjolårets Winter’s bone inser vi att vi har att göra med en hjältinna som heter duga.
Svidande samhällskritik
Författaren och nu även manusförfattaren och filmproducenten Suzanne Collins har sagt att hon fick inspiration till sin dystopiska ungdomsbokstrilogi då hon zappade mellan reality-tv och nyheter från Irak-kriget.
Hungerspelen utspelar sig i en fascistisk stat byggd på ruinerna av USA, indelat i distrikt: den rika, depraverade huvudstaden där modet och frisyrerna lever sitt eget fåniga, färgsprakande liv – och elva andra utfattiga med 1800-talsspecialiteter som gruvdrift och fiske.
För att skrämma folket så de inte vågar göra uppror tvingas distrikten varje år offra en flicka och en pojke för spelen. Detta erbjuds som obligatorisk underhållning för massorna, som samlas kring en gemensam dröm och en fiktiv historia. Gärna skulle man ju viska till kejsaren att det kanske inte är världens bästa sätt att göra mänskor lojala mot staten att tvinga dem att offra sina barn, men Collins bok är en formidabel intrigmaskin som dödar först och frågar efteråt. Hennes tonåringar är hjärtskärande utsatta, de räknar inte med någon hjälp av föräldrarna, utan måste konkurrera till döds.
Ingen suktande hjältinna
Hungerspelen är en tät, oavbrutet spännande och lång film – två och en halv timme. Bilderna är närbilder, klippta så effektivt att det nästan stör – det är svårt att få någon helhetsbild och svårt att visa Katniss utsatthet.
Men hon får en partner i Peeta (Josh Hutcherson), den manliga deltagaren från hennes distrikt. Här är det inte fråga om längtande eller suktande, utan om en actionhjältinna som verkligen inte vill bli räddad. I en scen skämtar Peeta till och med om att han skulle ta pilbågen – Katniss förbluffade min är obetalbar – och han säger snabbt att han går och plockar bär i stället.
Filmen tonar ner våldet för sin publik (F12), vilket är tur, men på ett lite skenheligt sätt är det främst söta djur som Katniss inte får skjuta. En annan märklig anpassning är hungern som är bokens drivkraft – Katniss slukar ohejdat och glupskt allt hon kan komma över men på film tittar hon bara avmätt på bergen av kokosbollar (!) och chokladdoppade jordgubbar som möter henne i huvudstan. De vuxna som hjälper henne är främst hennes stylist Cinna (en utmärkt Lenny Kravitz) och den försupna mentorn för spelen (Woody Harrelson).
Harry Potter, Twilight och nu Hungerspelen verkar vara böcker skrivna för att bli filmer, filmer gjorda för att illustrera böcker. Böckerna är bilder, scener, handling – språket ska störa så lite som möjligt – medan filmerna eftersträvar samma genomskinlighet i filmberättandet. De utgör ett jungfruligt hybridterritorium, med en publik som redan känner rollfigurerna och vet hur de ska känna i scenerna. Det här märks i besattheten över att få alla detaljer korrekta, alla bihandlingar med, allt så ekonomiskt klippt som det går.
Regissörens uppgift, som Ross tycks ha följt, är att vara så trogen boken som möjligt, inte att ha en egen vision. För alla som vill att nästa generation ska läsa är det ingen dålig sak.
”Om ingen ser på det, så har vi inget spel” säger en pojke i början och just det här beroendet av sin publik återspeglas i filmen. Låt spelen börja.