Filmrecension: Så går det till i krig
Manus: Robert Alftan, Claes Olsson. Foto: Pertti Mutanen. Musik: Yari. I rollerna: Nicke Lignell, Anton Häggblom, Petter Kevin, Wilhelm Grotenfelt, Thomas Holm, Matias Asplund, Markus Wilson, Mike Nordlund m.fl.
Enträget återvänder den inhemska filmen till händelserna 1918. Om man utgår från vårt ringa utbud torde frekvensen vara betydligt högre än vad som är fallet i relationen mellan filmen och inbördeskriget i USA. Hos oss har man ofta nalkats det traumatiska skeendet via mer udda och perifera skeenden. Man tänker på filmer som Lunastus, Gränsen 1918 och Käsky.
Regissören Claes Olsson och manusförfattaren Robert Alftan går ändå i Slaget om Näsilinna 1918 till händelsernas centrum och klimax då man dramatiserat en fas av slaget om Tammerfors. Den 3 april trängde premiärlöjtnant Melin och hans österbottniska kompani in i staden och ryckte fram mot herrgården Näsilinna som var i de rödas besittning. Några dagar tidigare hade det ytterst blodiga slaget vid åsen Kalevankangas ägt tum.
Inga fångar får tas! Så lyder ordergivningen för Melin (Nicke Lignell) och hans unga mannar. Främst jordbrukare och arbetare som bara några veckor tidigare anslutit sig till kompaniet och fick vapen i hand. Unga pojkar som säkert vägleddes av en vit övertygelse men som egentligen aldrig hade mött krigets verkliga anlete.
En ton av dokumentärdrama
I rollerna, med undantag av den rutinerade Lignell, ses österbottniska amatörer som ofta vänder sig direkt mot kameran för att uttrycka sina tankar och känslor. Soldaternas berättelser finns nämligen nedtecknade och bevarade i Krigsarkivet medan de ursprungliga minnesanteckningar som gjordes av Konrad Vestlin finns i Åbo Akademis manuskriptsamling. Filmen, inspelad med två handkameror, har medvetet försökt fånga dokumentärdramats ton i kombination med dessa fjärmningseffekter.
Något schizofrent och stelbent känns ändå framställningsgreppet som ofta onödigt mycket vetter åt det deklamatoriska även om det inte är rätlinjig action man efterlyser. Av de inte så märkliga enskilda scenerna skapas det oaktat en totalbild av brödrakrigets vansinniga verklighet, av fanatismen och hatet, kaoset och slumpmässigheten.
Det innebär också att detta vita kompanis väg blir en gränsöverskridande resa till den andra sidan. Utan att det på något sätt behöver kommenteras. Det svep som filmen bjuder på mot slutet kan föra tankarna till Diktonius Hjältegravar.
Det är naturligtvis en omöjlig uppgift att helt nå fram till stämningar som känns äkta. Men här gäller det kanske inte enbart ett försök till en dokumentärt präglad rekonstruktion. Man kunde också tala om ett psykodrama med unga aktörer som återupplever en tragisk tid så fjärran deras egen verklighet.