Staden – en levande organism
Trots en dystopisk fokusering på död, förstörelse och stagnation är fotobiennalens två huvudutställningar engagerande, lekfulla och visuellt spännande.
No Exit – Stadens rum. Villa Hagasund, Mannerheimvägen 13B. Till 22.4. No Exit – Varelsen i staden. Sederholmska huset, Alexandersgatan 16–18. Till 29.4.
Helsinki Photography Festival har genomgått en metamorfos och blivit till Helsinki Photography Biennial, och som namnet antyder blir är det nu ett evenemang som går av stapeln vartannat år i stället för vart tredje. Den andra avgörande förändringen är att man följt tiden och inkluderat mindre gallerier och allmänna utrymmen i programmet. Paradutställningarna hålls dock fortfarande inom museernas trygga väggar, och vackert så när de utvalda platserna är Villa Hagasund och Sederholmska huset, båda två med gratis inträde.
År 2012 är staden (som allmänt begrepp) huvudtemat, och till följd av den stora mängd material som Ari Kakkinen, Marko Karo, Harri Pälviranta, Kari Soinio, Hanna Weselius och Jari Harju valt ut är biennalens huvudutställning No Exit indelad i två delar. I Villa Hagasund står det urbana rummet i fokus, medan människan och hennes relation till staden behandlas i Sederholmska huset.
Något som ofta drabbar fotografiet i en musei- eller gallerikontext är ett försök att försvara bildens legitimitet med klumpiga förklaringar om innehåll eller teknik. Ett urskuldande av fotokonsten har ingen plats på en biennal för det moderna fotografiet, och skönt nog är bilderna här enbart försedda med små texter som upplyser och erbjuder inblick i stället för att diktera. Beklagligt är dock att de korta och informativa texterna är skrivna på en svenska som får kinderna att hetta av skammens rodnad.
På kryssning i badkar
Utställningen på Villa Hagasund är den starkare i No Exit-helheten. Här överraskar stadsfotografiet med sin insikt och lekfullhet – det är inte inskränkt till perspektivmässigt korrekta arkitekturfotografier utan visar staden som en levande organism. Kalle Lampela broderar papper med svart tråd i den minimalistiska serien Handwerke, och bibehåller ändå en kontakt till fotografiet. Isidro Blasco bygger upp tredimensionella världar med fotografier på träkonstruktioner. Sohei Nishino skapar fantastiska stadscollage av ett enormt självproducerat bildmaterial.
Jiang Pengyi fyller förfallna öde lokaler i Peking med miniatyrstäder och skapar världar där allting är kaotiskt men samtidigt minutiöst välplanerat. I ett gammalt badkar åker små kryssningsfartyg omkring, och ur skräpet som stiger över vattenytan växer minimala skyskrapor fram. Ett litet smutsigt rum blir en hel förorenad värld.
En balans mellan humor och samhällskritik utmärker flera av utställningens verk. David McMillans serie The Chernobyl Zone följer Pripjats kamp mot naturen. McMillans första bilder från 1994 visar en stad som varit tom i åtta år. Sakta men säkert verkar den försvinna, nästan lösas upp. Två vyer över staden mot kärnkraftverket, tagna med exakt 17 års mellanrum, får tittaren att haja till. Fotografierna är inte sensationella, utan snarare lakoniska. McMillan väver in skönhet och glimtar av skämtsamhet utan att kompromettera sin dokumentering med alltför subjektiva stråk.
Många av konstnärerna verkar främst se död, förstörelse och stagnation i staden. Ändå är atmosfären inte tung. Verken manar till eftertanke men är till största delen så pass intressanta att de först och främst fångar tittarens uppmärksamhet med sitt visuella innehåll. Ibland sticker något ut ur mängden – Christopher Thomas’ New York Sleeps känns i den här kontexten mest som en väldigt trött och föråldrad serie – men överlag är Villa Hagasunds No Exit en engagerande och mångfacetterad utställning med djup.
Dystopiska visioner
I Sederholmska huset vid Senatstorget möts man av större spretighet, vilket är naturligt när huvudmotivet och temat är människan. No Exit är här en blandning av både subjektiv och klassisk fotodokumentarism, installation, video och nyhetsfoto. Det finns mycket att beundra – inte minst det modiga beslutet att experimentera med genregränser och framställning. Tuukka Kailas bilder med fokus på skatekulturen presenteras upphängda med nålar som på en anslagstavla, och Jukka Onnelas oerhört mörka och våldsamma dagboksfotografier visas som diptyker i ett eget rum.
Michael Wolfs serie Tokyo Compression inleder utställningen med filmatiska och klaustrofobiska porträtt från fullproppade metrotåg i Japans huvudstad. Serien gestaltar människans och storstadens relation utan att vara alltför uppenbar och skapar en melankolisk stämning. Strax därefter följer Enrique Metinides pressfotografier, tagna i Mexico City mellan 1947 och 1988. De påminner om fotografen Weegees bilder på olyckor och brott i New York City, men saknar den glättiga humor Weegee ofta inkorporerar.
Människan har skapat staden men lever inte i den på sina egna villkor – också här, på det mänskliga planet, är döden starkt förknippad med staden i fotografernas ögon. Det finns förstås undantag, Sanni Seppos fotografier på finländska koloniträdgårdar och Nina Bermans bilder på amerikanska dito är sprudlande och gröna men på det stora hela är också denna del vagt dystopisk mellan raderna. Och det är ju för väl, för vem orkar med lovprisning av världens städer när de inte är värda det?