Hundliv à la Kalevala
Text: Mauri Kunnas. Översättning: Lars Huldén. Dramatisering & regi: Christian Lindroos. Scenografi: Maria Antman. Dräkter: Nina Silfverberg. Mask: Fia Derghokasian, Anna Vesterback. Koreo- grafi: Teemu Korjuslommi. Ljuddesign: Fredrik Södergran m.fl. I rollerna: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Per Ehrström, Lina Ekblad, Jakob Johansson, Carola Sarén, Sebastian Selenius, Maria Udd, Linda Alanen, Carla Fri, Miika Salo, Tuuli Heinonen. Premiär på Wasa Teater 17.3.
Längst in i mörkaste obygden, våldsamma bataljer och otaliga livsfaror, en vända via dödsriket – inte låter det som en familjepjäs precis.
Men nu är det ju så att ideliga krigs- och friarfärder och allsköns trolldom gör det lite svårt att hinna med mera harmlösa vardagssysslor här i fjärran Kalevala, där valpen Joukahainen och de andra hundarna bor, granne med vargfolket i Pohjola samt katten Lemminkäinen och hans mor.
Mauri Kunnas humoristiska omskrivning av vårt nationalepos i bilderboken Koirien Kalevala – eller Hundarnas Kalevala, översatt av Lars Huldén – är en klassiker som Christian Lindroos med vissa tillägg dramatiserat och själv regisserat på både svenska och finska. Unga Teatern 2007, sedan Kotka och Björneborg, nu Vasa.
Föreställningen på Wasa Teater är ett fullmatat lystmäte för den som gillar sagor, myter och action likaväl som diverse tokerier och lustigheter. Här finns något för publik i olika åldrar men för mindre barn är det nog i kusligaste och svårbegripligaste laget. Astmatiker får också se upp – det sparas inte på rökeffekterna.
Som oväntat aktiv berättare dyker självaste Lönnroth (Sebastian Selenius) upp. Han visar sig dessutom ha en speciell relation till allvarsjycken och sångmagikern Väinämöinen (Per Ehrström i imposant pälsmantel).
Skarpt och mörkt
Hos Kunnas är alla figurer lika komiskt tecknade; även de mindre snälla är roliga. Det saknar jag lite i Lindroos uppsättning, där skillnaderna är skarpa och det mörka tar stor plats. Inte minst visuellt.
I Maria Antmans monotont dunkla skogsscenografi nosar vovvarna omkring med fluffiga öron och färgglad klädsel medan vargflocken uppträder i svart helmaskering, med eld i händerna och capoeira i benen. Genomelak är vargarnas härskarinna Louhi, spelad av Maria Udd utan mask och i en kreation som kombinerar skräckrock och haute couture. Kreativiteten i Nina Silfverbergs dräktdesign, som inkluderar en nakenkostym, är överhuvudtaget en fröjd att skåda.
Rytm och intensitet får föreställningen av ett varierat och starkt ljudlandskap, ofta tillsammans med koreograferad rörelse. Än är det fågelkvitter, än strupsång, ömsom slagsmål till folkvisetoner, ömsom bröllop i sambatakt. Ibland blir det lite väl öronbedövande, som när smeden Ilmarinen hamrar fram penga-kvarnen Sampo.