Musikrecension: Radu Lupu – herre över sitt instrument
Finländska kammarorkestern. Dir. Jukka-Pekka Saraste. Sol. Radu Lupu, piano. Beethoven. Musikhuset 17.3.
Det är intressant hur man från första stund brukar höra på anslaget när stora pianister sätter sig vid flygeln. Anslaget är aldrig överdrivet kraftigt. Spelet präglas också av ett flyt och en självsäkerhet som kommer sig av pianistens till synes perfekta kontroll över sitt instrument: den som är herre över sitt instrument kan frambringa fler nyanser, större uttrycksskala och generellt sett högre nivå.
Det är uttryckligen dessa kvaliteter och det säregna, spröda anslaget som gör rumänske Radu Lupus (f. 1945) spel så beundransvärt: fingrarna löper, musiken hälls upp som rinnande vatten, musikaliskt känns lösningarna välmotiverade, samtidigt som accenterna tidvis är iögonenfallande som muscher.
Jukka-Pekka Saraste är säkerligen uppriktig när han i programbladet talar om hur han upplevt att Radu Lupu kommunicerar med verket, orkestern, dirigenten och framför allt tonsättaren på ett unikt sätt. Även om musik alltid är musik – toner som flödar och knyts ihop till abstrakta konstruktioner – är musik som bäst också kommunikation människor emellan.
Pastoralt
Med alla stora tonsättare och konstnärer får jag en känsla av att de lyckats anamma ett regelverk och ändå lösgjort sig från det. Det är kanske den här sidan av Beethoven som Lupu och Saraste tillsammans lyckas förmedla bäst.
I andra pianokonserten (B-dur, op. 19) är Beethoven ännu rätt knuten till klassicismens konventioner, även om han suktar efter det transcendentala i pianissimopartiet i slutet av långsamma satsen och förebådar Schubert i finalens karikerade figurer. Inledningen av fjärde pianokonserten (G-dur, op. 58) är nästan pastoral med sina enkla ackord på pianot som genast upprepas av orkestern på annan tonhöjd och därmed rubbar tonartskänslan.
För mig var det en liten överraskning hur olika Finländska kammarorkestern kunde låta i pianokonserterna jämfört med symfonin. Om dialog var nyckelordet i pianokonserterna, var det full fräs och en hejdlös drive som gällde i symfonin. Klangen var betydligt maffigare samtidigt som den begränsade storleken (kammarorkester modell större) gjorde att fräschören bibehölls och ljudet aldrig blev överväldigande.
I åttan rör sig Beethoven elegant i finrummen samtidigt som han bryter konventionerna på ett sätt som får alla att höja på ögonbrynen men ingen att bli arg. Det är både skickligt och revolutionerande.
FKO:s och Radu Lupus serie med Beethovens pianokonserter fortsätter i maj 2013 och april 2014.