Musikrecension: Rappt och dramatiskt
Helsingfors stadsorkester. Dir. Miguel Harth-Bedoya, sol. Viktoria Mullova, violin. Soro, Brahms, Dvorák. Musikhuset 15.3.
Kanske finns det inte så mycket nytt att säga om Viktoria Mullovas tolkning av Brahms violinkonsert. Det goda som har sagts tål ändå att upprepas.
Mullova, som ända sedan segern i Sibelius-violintävlingen 1980 har varit ett bekant ansikte för många finländare, fortsätter att övertyga med sitt tekniskt säkra och emotionellt laddade musicerade. Brahms violinkonsert gavs en tidvis hejdlöst ursinning tolkning som kändes genomgående dramatisk. Mullova går i rappt tempo vidare från en scen till en annan och orkestern musicerar i fint samspel med solisten.
Idén att kombinera Brahms med Dvorak var lika självklar som välfungerande med tanke på vilken avund och respekt Dvorak hyste för Brahms.
Sjunde symfonin föddes i kölvattnet av Brahms tredje och om elaka stämmor ibland har talat om Dvorak som en billig kopia av Brahms är detta tydligast i det slutet av symfonin där intrycket blir nästan patetiskt när den överdådiga musiken går från klimax till klimax.
Helsingfors stadsorkester har tagit ordentliga kliv framåt sedan flytten till Musikhuset. Under ledning av peruanske Miguel Harth-Bedoya, ny chefsdirigent för Norges radios symfoniorkester från hösten 2013, spelade HSO-musikerna med skärpa och känsla. Dock kunde orkestern ha spelat med större intensitet, mikrodynamiken kunde ha vidareutvecklats och rytmbehandlingen kunde ha varit mera flexibel.
Som festligt inledningsnummer hördes peruanske Enrique Soros (1884–1954) femminutersstycke Danza Fantastica (1916), som tolkades slagkraftigt.