Musikrecension: En tvättäkta mezzodebut
Melis Jaatinen, mezzosopran, Juho Alakärppä, piano. Medv. Ilkka Laivaara och Matti Närhinsalo, flöjt; Patrik Stenström och Markus Kaarto, klarinett; Sofia Greus och Einari Liikkanen, violin; Carmen Moggach, altviolin; Samuli Peltonen, cello; dir. Dalia Stasevska. Sibelius, Grieg, Madetoja, Britten, Ravel. Musikhuset, Camerata 12.3.
När Melis Jaatinen för fyra år sedan uppträdde i finalen i sångtävlingen i Villmanstrand, fångade hennes röst min uppmärksamhet: här har vi en tvättäkta mezzosopran, vars röst har en naturligt rund och mörk klangfärg.
Debutkonserten visade att Jaatinen behärskar sitt sällsynta instrument på ett suveränt sätt. Röstens kvalitet är jämn i alla register, och fraseringen är lung men livlig.
Sina sångstudier har Jaatinen utfört i Oslo och i Helsingfors, och i dag arbetar hon som solistpraktikant vid Nationaloperan. Scenerfarenheten syntes i de övervägda mimerna och gesterna som gjorde tolkningarna levande.
Programmet bestod av ett elegant urval liedmusik. Huvudnumret var Edvard Griegs åttadelade sångcykel Haugtussa (1895) till texter ur Arne Garborgs omfattande episka dikt med samma namn. Historien följer den romantiska sångcykeltraditionen. Berättaren – en norsk vallflicka som har en stark förbindelse med naturen och andevärlden – drömmer om kärlek, hittar den och förlorar den.
Haugtussa blev konsertens konstnärliga höjdpunkt. Jaatinen tolkade flickans skämtlynne, oskuld och passion på ett inlevelsefullt och tekniskt friktionsfritt sätt. Pianisten Juho Alakärppä, som excellerade även annars, trollade fram fjällandskapets ljud och färger.
Bräckliga miniatyrer
Däremot kändes duons uttryckssätt lite för dramatiskt för Sibelius Sex blomstersånger (op. 88, 1917). Så här mycket rubato tål de bräckliga miniatyrerna inte. I dessa sånger och också överlag skulle Jaatinens svaga nyanser ha kunnat vara ännu svagare – Cameratasalens akustik tillåter nästan ljudlösa pianissimon.
Leevi Madetojas tre sånger till texter av L. Onerva – Tuulinen sää (1915), Tule kanssani (1911) och Heijaa, heijaa (1921/26) – passade bättre för Jaatinen. Heijaa, heijaa fungerade som en brygga till Benjamin Brittens A Charm of Lullabies (1947), en samling med vaggsånger med olika karaktärer. I sången A Charm (En besvärjelse), där barnet läggs med hjälp av hemska hotelser, gav Jaatinen bevis på sitt sinne för Brittens särartade humor.
För konsertens slutnummer, Maurice Ravels Trois poèmes de Stéphane Mallarmé (1913), samlades en liten orkester på scenen. Under Dalia Stasevskas smidiga ledning blev den impressionistiska upplevelsen njutbar, även om Jaatinen inte tycktes hitta en liknande inspiration som i Haugtussa.
Som helhet var debutkonserten ett prov på Jaatinens starka förutsättningar att etablera sig på opera- och konsertestrader. Publiken tog emot debutanten med värme och fick höra Griegs Jeg elsker dig som pricken över i:et.