Musikrecension: Ambitiös trosbekännelse
Helsingfors stadsorkester. Dir. John Storgårds, sol. Annami Hylkilä, sopran, Tommi Hakala, baryton. Akateeminen laulu, Murtosointu, instud. Ruut Kiiski, Seppo Murto.
Klang i kyrkan, Johanneskyrkan 8.3.
Programmet var ambitiöst upplagt när Helsingfors stadsorkester gästade Klang i kyrkan-festivalen i torsdags och undantagsvis uppträdde i Johanneskyrkan som var fylld till brädden. Alla stycken hade en religiös anknytning samtidigt som den konstnärliga ribban var genomgående högt satt.
De två mest originella styckena var skrivna av två tonsättare som fick sina internationella genombrott när järnridån föll: letten Pēteris Vasks (f. 1946) och ryskan Galina Ustvolskaja (1919–2006).
Vasks Credo, som nu hördes första gången i Finland, är ett synnerligen välskrivet verk. Första intrycket är harmoniskt en aning statiskt, men dynamiskt växer sig stycket allt starkare – allt kulminerar i en höjdpunkt där även orgeln stämmer in. Ju längre musiken lider, desto mångsidigare ter sig verket: Vasks visar upp en imponerande skala av stämningar och blandar fritt Hollywoodinfluerade filmmusikstämningar med brucknerska orkesterfärger, ett patos à la Rachmaninov och en stegring som är som direkt hämtad ur Wagners Meistersinger. På det stora hela är det ett personligt hållet credo som torde tilltala vem som helst.
En tuff historia
Galina Ustvolskajas Symfoni nr 3, Jesus Messias, rädda oss, som också hördes första gången i Finland, är en betydligt tuffare historia vad ljudbilden beträffar. De facto känns det som om Ustvolskaja vill framkalla så dissonanta klanger som möjligt när hon använder sig av fem oboer, fem trumpeter, fem kontrabasar, basun, tre tubor, piano, slaginstrument och recitatör. Orkesterns murrigaste instrument ångar alltså på monolitiskt och klusterackord utnyttjas frekvent. Det känns alltid svårt att kritisera andra människors personliga religiösa betraktelser och det är inte heller min mening. Dock känns det betydligt lättare att förena sig i Vasks Credo än i Ustvolskajas bönerop.
Joonas Kokkonens Requiem, skrivet till hustrun Maija Kokkonens minne, är en klassiker och trots att Vredens dag (Dies Irae) lyser med sin frånvaro är verket genomgående dramatiskt, stundvis rentav övermäktigt. Requiemet fick här ett fint framförande tillsammans med förstklassiga solisterna Annami Hylkilä och Tommi Hakala och den slagkraftiga kören sammansatt av körerna Akateeminen laulu och Murtosointu.
Mozart var något av en främmande fågel på ett konsertprogram som annars fokuserade på samtida kyrkomusik. Ave verum corpus fungerade dock som lämplig avrundning på en fint upplagd konsert.
Publicerad i Hbl 11.3.