Teaterrecension: Ömentalitetens aspekter
Somliga kommer till skärgården på sommaren för att visa upp sig och fingra på rötterna. Andra bor där året om. Av mötet kan det bli drama. Ann-Christine Snickars har sett Anders Larssons nya pjäs i Åbo.
Kungen av Ö av Anders Larsson
Regi: Joakim Groth Scenografi och dräkter: Marcus R. Packalén. Ljudplanering: Olli-Pekka Lepovuori. Ljusplanering: Birger Bergfors, Jouni Haavisto. I rollerna: Andrea Björkholm, Ulla-Britt Boström, Max Bremer, Lidia Bäck, Lasse Fagerström, Jessica Grabowsky, Simon Häger, Monica Nyman, Martina Roos, Jerry Wahlforss, Bror Österlund. Premiär på Åbo Svenska Teater 8.3.
När man smälter intrycken efter premiären på Anders Larssons Kungen av Ö på Åbo svenska teater tränger sig några Tjechovassociationer på. I upplösningen av Körsbärsträdgården sågas fruktträden ner för att ge plats för den nya tidens projekt. I Kungen av Ö sätter cementblandaren i gång, här ska gjutas kajer för gästhamn med tillhörande center för diverse aktiviteter. Och Tjechovs gevär finns med – som en demonstrativ lek. Lasse som gör allt för att bli kung av sin ö viftar oförsiktigt med sin skarpladdade bössa i tid och otid. Till slut plockar någon ut patronerna, men ur dramats synvinkel är det för sent. Smäll blir det i alla fall – och ganska stor.
Elegiskt och bisarrt
Klyftan mellan generationerna och tvånget att bryta upp kan också föra tankarna till Tjechov, men den tematiken är universell. Texten har många skikt, eller snarare många spår, alla inte nödvändigtvis strikt realistiska i vardaglig mening. Ett elegiskt tonfall svänger om till bisarr humor i en handvändning, vill man ha en liknelse från logisktiken kan man säga att man kör hur lugnt och fint som helst tills man får för sig att svänga bryskt med ryck i handbromsen.
Dramats rum är skärgården, en ö dit man kan komma och visa upp sig. Men diskrepansen mellan dem som bor året runt och dem som åker bort igen kan vara mycket stor. Meningsskiljaktigheterna inför stora projekt kan också bli förödande i små samhällen. Känslan av att bli överkörd frodas med säkerhet just här. Och det smärtsamma är att brorsan kan vara den som kör över.
Men de här stämningarna etableras först småningom på scenen. Det man allra först ser är ett stiliserat klipplandskap under blå himmel, en midsommarstång sticker upp i bakgrunden. Lasse och Allan får prata på en bra stund innan man förstår deras relation, det är uttänkt så. Småningom droppar alla in, Lasses och Solveigs dotter Elin som studerar i stan, hennes väninna Sara och deras gemensamma vän (och sängkamrat) Ben, småkusin Steffe och hans nya flamma, Karin Dvorak, bygdens dotter som gjort internationell operakarriär och hennes exotiska man Jaques.
Regin är vän med texten
Men första aktens motor är Gerda, mor till Lasse och Allan. Hon gestaltas av Ulla-Britt Boström som har både karisma och erfarenhet att spela den här sortens teater, där man ofta agerar på slak lina. Ur rollens vimsighet råddar hon sig med otrolig precision in i andras tal, hon väcker många känslor, överst ett igenkännande av en ganska påträngande art. I andra akt är Boström inte längre med i spel, man saknar henne också för att de andra inte når upp till en lika heltäckande träffsäkerhet.
Joakim Groths regi är god vän med texten men kräver ganska mycket av skådespelarna. Det kan ta tid att göra sig hemmastadd i rollerna, som med vilje är snidade lite skevt. Kanske är det enklast att se dem som aspekter av olika ö-attityder, som inte bara gäller geografiskt utan också kan gälla inom individer – och utan vidare för minoriteten, för finlandssvenskarna. Vill man inte provoceras får man se till att ha garden ordentligt uppe.
Max Bremer äter sig småningom in i den dundrande entreprenören Lasse, som inte låter något hindra sig, inte ens avslag på bygglovet. Hustrun Solveig, (Monica Nyman) är resignerad men med bibehållen, ganska offensiv intregritet. Hon har några vältajmade repliker som desarmerar mannen – för ett ögonblick.
Mellan henne och Allan (Lasse Fagerström) uppstår också ett psykologiskt samspel som annars är rätt sällsynt. Scenerna är inte dimensionerade för det. De unga känns också långt som ett kollektiv sedda med de äldres ögon, men visst tittar de också tillbaka, glimtvis. En tydligare kontur har operasångerskan Karin ( Martina Roos) som också sjunger, ibland som ett emotionellt bredvidflöde, men också mer organiskt. Rollen som maken lutar mer åt krumelurhållet, den bärs upp av Bror Österlund, som kan ha sinnesnärvaro att hantera det.
Österlund manövrerar också hunden Kleopatra, viktig för allehanda projektioner i pjäsen, och där inger han genast publiken känslan av att han finns bara som koppel. Det är en kul detalj som medverkar till det svävande och mångtydiga som är styckets utmaning. Anders Larssons text är som ett nät med stora maskor, man måste vara en ganska stor fisk för att fastna där. Men föreställningen har troligen kapacitet att växa.