Operarecension: Minnesångare utan plats i tid och rum
Trots en välklingande Elisabeth och en Venus i god vokal form stannar Tammerforsoperans Tannhäuser halvvägs.
Regi: Vilppu Kiljunen. Musikalisk ledning: Hannu Lintu. Scenografi & dräkter: Kimmo Viskari. Ljus: Jussi Kamunen. Körinstudering: Heikki Liimola. I huvudrollerna: Rickard Decker, Elisabet Strid, Johanna Rusanen-Kartano, Gabriel Suovanen, Mika Kares, Dan Karlström, Ville Rusanen, Petri Bäckström, Petri Lindroos. Tammerforsoperans premiär i Tammerforshuset 1.3.
Tammerforsoperan gjorde det så när igen. För två år sedan slog man publiken med häpnad med en lika gåtfull som fascinerande Lohengrin, förlagd till något som kunde tolkas som dagens Ryssland. Nu sätter man upp Wagners föregående opera, Tannhäuser, i en version som tyvärr inte helt och hållet finner sin plats i vare sig tid eller rum.
Vilppu Kiljunen stod i och med Nationaloperans uppsättning av Verdis Maskeradbalen för en av de intelligentaste operauppdateringarna i mannaminne. Nu verkar han dock inte riktigt veta vad han skall göra av sin rebelliske minnesångare, som mer än något hatar dubbelmoralen och hyckleriet vid Wartburghovet.
Det råder inget tvivel om att Tannhäuser representerar Wagner själv, liksom den fria konstnären överlag, men Kiljunen och hans team tar härvidlag inte ut svängarna tillräckligt. Den visuella tidsbestämningen stannar dräkt- och åtbördsmässigt halvvägs och även den i sig stiliga scenografin, med en fantasifull fond av glimtar ur bland annat renässanskonstverk, känns lätt malplacerad i sammanhanget.
Individen och kollektivet
Uvertyren illustreras med en gigantiskt pulserande, inte helt svårtolkad, röd Venusbergsport och därpå projicerade texter ur Höga visan samt fragment av Wagners egna, betydligt mindre gudfruktiga anteckningar. Kiljunen ville härmed av allt att döma understryka individens/konstnärens relation till den dygdiga respektive lustfyllda kärleken å den ena sidan samt den kollektiva plikten respektive individuella friheten å den andra. Så långt allt väl, men det blir i det långa loppet ändå oklart vad Kiljunen till syvende och sist är ute efter. Framför allt kommer man åt att sakna något av den mellanmänskliga värme och allmänmänskliga humanitet storyn trots allt försöker förmedla.
Tannhäuser känns denna gång smått endimensionell, närapå karikerad, som typ. Något som i ännu högre grad gäller Elisabeth – en av Wagners många fixeringar vid den rena kvinnans frälsningskapacitet – som, till skillnad från den nog så mustigt tecknade Venus, aldrig växer till en trovärdig gestalt av kött och blod.
Emotionell inlevelse
Musikaliskt stannade det hela även delvis halvvägs, inte minst på grund av en Tannhäuser (Richard Decker) som röstmässigt kändes onödigt kort i rocken – hur han klarat roller som Tristan och Otello är en gåta – samt en i sig välspelande Gabriel Suovanen (Wolfram) som, en njutbar Sång till aftonstjärnan till trots, inte verkade vara i allra bästa vokala form.
Det var däremot Johanna Rusanen-Kartano, som gjorde en Venus som få torde kunna motstå vokalt och visuellt, samt välklingande Elisabet Strid, som gjorde vad hon kunde av sin Elisabeth. Även Mika Kares (Hermann), Dan Karlström (Walther) samt Ville Rusanen (Biterolf) glänste i sina mindre men nog så viktiga roller.
Hannu Lintu är född operadirigent och hade sannolikt varit självskriven som ny chefdirigent för Nationaloperan om inte Radions symfoniorkester hunnit först. Han följde vokalisterna med beundransvärd flexibilitet och piskade sin orkester till en imponerande emotionell inlevelse och rytmisk precision, medan körbetyget sjönk på grund av en aningen torftigt klingande manskör.
Publicerad i Hbl 3.3.