Musikrecension: Plottrigt av topporkester
Dir. och sol. Håkan Hardenberger, trumpet. Musikhuset 6.3.
Engelska kammarorkestern Academy of St Martin in the Fields gästspel i Musikhuset i tisdags kunde potentiellt ha blivit en lika stor grej som Wienfilharmonikernas besök för ett par veckor sedan. Förvisso spelar bara ett tjugotal musiker i Londonorkestern medan wienarnas antal uppgår till närmare hundra. ASMF:s anor sträcker sig inte heller lika långt bak i tiden - orkestern gav sin debutkonsert i St Martin-in-the-Fields-kyrkan i London 1959. Det oaktat handlar det om en ensemble som kan sin Mozart lika bra som wienarna kan sin Strauss; inspelningarna av Mozarts symfonier tillsammans med sir Neville Marriner är speciellt legendariska.
Finlandsbesöket, första anhalten under en längre Nordenturné tillsammans med svenske trumpetaren Håkan Hardenberger, svärtades dock av ett program som kändes plottrigt och osammanhängande. Under konserten hördes bara ett Mozartstycke, Divertimento i D-dur K 136. Orkesterns stråkar lät en aning mörkare och mjukare än vad som hittills hörts i Musikhuset. Musicerandet var dock genomgående snyggt och elegant om än en aning återhållsamt.
De övriga styckena under första halvan var Johann Wilhelm Hertels (1727-1789) tragiskt färgade Trumpetkonsert nr. 1 i Ess-dur, som Hardenberger tolkade med utsökt känsla, samt Benjamin Brittens lekfulla Simple Symphony op. 4 (1934).
Andra halvan bestod så av en lång rad antingen mer eller mindre populära stycken, det ena finare än det andra. Den röda tråden förblev dock höljd i dunkel.
Samuel Barbers Adagio för stråkar op. 11 är ett av världens mest andäktiga stycken, men vad har det att göra med Kurt Weills Speak Low eller Rolf Martinssons pinfärska Airy Flight eller New Bossa (2012)? Joni Mitchells berörande Both Sides Now är också ett favoritstycke, men betyder det att jag vill höra stycket i Musikhuset med kammarorkester och trumpet – utan Joni Mitchells röst? Kanske inte.
Av alla dessa stycken, som var hämtade från orkesterns och Hardenbergers färska skiva Both Sides Now och som arrangerats för trumpet och stråkar av pianisten Roland Pöntinen, fastnade jag främst för det delikata arrangemanget av Astor Piazzollas Oblivion. Här kom Hardenbergers känslighet mest till sin rätt när han framförde melodin på sordinerad trumpet i pianissimo.