Musikrecension: Musiken som positiv kraftkälla
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: John Storgårds. Solist: Lewis Lipnick, kontraforte. Madetoja, Aho, Nielsen. Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 29.2.
John Storgårds har på senare tid ofta och gärna dirigerat klassiker som Beethoven, Brahms och Sibelius, vilket är förståeligt. De skall köras in i Musikhusakustiken. Denna vecka var det dock sedvanligt okonventionell storgårdsk programplanering som gällde, även om Nielsens Fjärde symfoni nu för tiden torde kunna räknas till klassikerna också på våra breddgrader.
Inledningsnumret bjöd på en surpris av bästa märke i och med Leevi Madetojas symfoniska dikt Kullervo från 1913. Ett präktigt senromantiskt orkesterbad, som visade att Madetoja redan vid 26 års ålder var landets mest särpräglade tonsättarstämma efter Sibelius. Tonspråket är en lyckad mix av ryska, tyska och franska influenser, orkestreringen är häpnadsväckande driven och varför stycket inte hör till den centrala inhemska orkesterrepertoaren är en gåta.
Kontrasten till Kalevi Ahos Kontrafagottkonsert (2005) var rejäl, men inte överdriven. Även Aho är en orkestervirtuos av rang som sällan eller aldrig har en dålig dag på jobbet, men den här gången kändes det som om en hel del värdefullt material slösats på ett delvis meningslöst projekt.
Torftigt klangspektrum
Kontrafagotten är en spännande färg i sin rätta orkestrala kontext, men som soloinstrument är den rätt hopplös. I inledningsmonologen utvecklade den en viss suggestivitet men så fort orkestern tog för sig litet mer drunknade den i massan, trots att Aho av allt att döma gjort sitt yttersta för att inte täcka den.
Dessutom var det si och så med den klangmässiga variationen och trots att beställaren Lewis Lipnick spelade på en nykonstruerad modifierad version, kontraforten, som lär ha en rikare och varmare ton, kändes det klangliga spektret rätt torftigt.
Musiken är dock genuint expressiv och om man närmar sig det hela som en symfoni med obligat kontrafagott snarare än en regelrätt solokonsert känns upplägget mer meningsfullt.
I Nielsen Fyra, Det Uudslukkelige, är den symfoniska spänningen närvarande från första tonen till den sista och Storgårds och hans alerta musiker gjorde det mesta som stod i deras makt för att övertyga publiken om att musiken är en aldrig sinande positiv kraftkälla.
Genommusikaliske spelemannen Antti Tikkanen gästspelade som konsertmästare och lockade hela ensemblen till ett inspirerat musicerande, trots att en del diskrepanser på detaljplanet skvallrade om att repetitionstiden varit snäppet för kort för ett så här krävande program.
Publicerad i Hbl 2.3.