Musikrecension: Ett uruppförande för en bred publik
Radions symfoniorkester. Dir. Ernest Martínez-Izquierdo. Sol. Ilari Angervo, altviolin. Ravel, Whittall (uruppf.), Stravinsky, de Falla. Musikhuset 7.3.
Om en av den musikaliska modernismens grundvalar har varit att "inte ge publiken vad den vill ha, utan vad den behöver" (Peter Eötvös), har kanadensiska tonsättaren Matthew Whittall (f. 1975) tagit kraftigt avstånd från denna ståndpunkt. I ett informellt sammanhang nyligen formulerade han som sin hållning snarare att "ge publiken det den inte visste att den skulle komma att älska". Det går således med fog att hävda att Whittall – ursprungligen från Kanada, numera bosatt i Finland – skriver lyssnartillvänd musik. Inget under att altviolinkonserten The heaven that swells so deep bemöttes med så ljudliga jubel vid uruppförandet i onsdags.
I samma veva måste tilläggas att Whittall skriver för en sällsynt bred publik, för medan musiken känns intuitiv och lättlyssnad, är de musikaliska skeendena och lösningarna så sofistikerade att de också tilltalar konnässören. Till och med de lättaste musikaliska figurerna kompliceras en aning för att hela tiden upprätthålla intresset.
Konserten löper i ett sammanhängande kontinuum där skeendena snyggt följer på varandra. Förhållandet mellan solist och orkester liknar i någon mån det förhållande som råder inom operavärlden när det är som bäst: orkestersatsen är intressant i sig och känns som en enda stor naturkraft – Tommy Mansikka-ahos didgeridoo bidrar till intrycket. Samtidigt blir den musikaliska helheten ännu rikare när solostämman läggs till.
Orkestern täcker aldrig solisten och Ilari Angervos altviolin får allt det utrymme som den behöver. Överlag känns det som om Angervo gav verket en verkligt genomtänkt tolkning – altviolinen klingade mjukt men auktoritativt, redan i den inledande långa, elegiska och melankoliska solomelodin som satte tonen för hela verket. Min enda kritik riktas mot de sista tio minuterna där Whittall återanvänder material från ett gammalt ungdomsverk. Avslutningen blir inte till den försoning eller katharsis som den kanske var tänkt som och slutet känns inte lika intressant som det övriga materialet.
Konsertprogrammet var på många sätt förträffligt upplagt i och med att uruppförandet faktiskt fick den paradplats som det förtjänade. Som inledning hördes Ravels läckert orkestrerade Narrens morgonsång med sina snärtiga rytmer och efter pausen följde Stravinskys härligt virtuosa Näktergalens sång och Manuel de Fallas Svit nr 2 ur baletten Den trekantiga hatten.
Gästande dirigenten Ernest Martínez-Izquierdo, influgen från kungadömet Navarra, gjorde en fin insats och RSO spelade på många sätt utmärkt med undantag för en viss styvhet i de Falla.
Med på konserten denna gång var också pensionerade journalisten Nancy Lökfors från Sibbo, som vann en konsertbiljett till Musikhuset i Hbl:s läsartävling och som nu besökte Musikhuset för första gången.
Vilket var ditt intryck?
– Det var mäktigt och mångsidigt, ett bra konsertprogram. Höjdpunkten var nog Matthew Whittalls verk som var helt oväntat. Didgeridoon var ett spännande element. Kanske gjorde sig också naturelementet gällande här på ett fint sätt, det lät inte bara som om han skulle genomgå en stor frigörelseprocess. Det här hör jag gärna på nytt.