Aristoteles stampar på Teater Viirus scen
Under den finländska premiären av Finn Iunkers text på Teater Viirus lästes den innantill, stammades fram, hördes inte alls och revs i små bitar. Snacka om att ifrågasätta textens helgd, skriver Linnea Stara.
Answering Machine & Play Alter Native av Finn Iunker. Översättning: Svante Aulis Löwenborg. Regi: Anni Ojanen (P.A.N.) & Akse Pettersson (A.M.). Scenografi och dräkter: Milja Aho. Ljud: Heidi Lind. Ljus: Ina Niemelä. På scenen: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Jessica Lindfors, Oskar Pöysti.
Viirus, premiär 25.2.
Två timmar före de finländska premiärerna av den norske dramatikern Finn Iunkers två pjäser, hade Viirus arrangerat en publikdiskussion om samtidsdramatikens trender, utmaningar och utsikter.
Diskussionsdeltagarna Iunker, översättarna Svante Aulis Löwenborg och Jukka-Pekka Pajunen, samt dramaturgen Marina Meinander diskuterade bland annat skillnaden mellan så kallade snälla och elaka dramatiker. Enligt Löwenborg bygger sådana som Iunkers landsman Jon Fosse upp hela världar på sina scener, medan elaka, till vilka han räknade den bredvid honom sittande Iunker, bryter ner dem för att sedan bygga upp dem igen ur nya perspektiv.
Iunker själv bedyrade följaktligen att han aldrig blivit missförstådd av de flertal teatrar som satt upp hans pjäser runtom i Europa, eftersom han skriver för teatern för att bli överraskad av såväl scenkonstnärernas som åskådarnas tolkningar. Man får gott stryka i texten, så länge man inte skriver till.
För panelmedlemmarna representerade en pjäs som Iunkers Answering Machine (som saknar typisk dramatisk struktur och enhetlig handling) från 1994, redan något tidstypiskt för 1990-talet. Men när man tids nog satt i salongen, kunde man inte undgå att undra, ifall Iunker var förberedd på den generationsklyfta som till synes gapade mellan hans texter och de två på 1980-talet födda regissörerna på Viirus. Medan förhållandet till texten i Akse Pettersons iscensättning av Answering Machine pendlar mellan lustfylld association och ironiskt lösgörande, präglas Anni Ojanens iscensättning av Play Alter Native av en lekfull sarkasm.
Texten ifrågasätts
Under den finländska premiären av Iunkers text lästes den innantill, stammades fram, hördes inte alls, slängdes i väg, och till sist revs den i små bitar och blåstes ut över publiken. Snacka om att ta isär och ifrågasätta textens helgd.
Petterson har nämligen valt att associera tämligen fritt kring Iunkers text som byggs upp av kortkorta meningar på drygt 14 sidor, men som omspänner en lång resa genom 1990-talets Europa. Genom att stryka textens inledning och alla de geografiska markeringarna, har Petterson i stället för att iscensätta en inre monolog ur ett och samma medvetande, byggt upp associativa, ofta stumma och humoristiska scener på basis av de upp till tio olika rösterna någon lär ha identifierat i texten. Men eftersom man valt att utstaka föreställningen utan de perimetrar och de linjer som inskrivits i texten, och när fötter bokstavligen sätts i brand och någon dränker sig i en hink, blir helheten om möjligt ännu mer osammanhängande och den oförankrade humorn absurd. Man gör bäst ifall man ser föreställningen och låter sig bli uppspelt av de i sig dråpliga, och inte sällan suggestivt vackra scenerna med dess populärkulturella referenser, och först efteråt läser Iunkers fängslande text om bland annat relaterandets nödvändighet i en värld i vilken man känner sig som en narr i en daterad pjäs.
Sannfinländskt kungarike
Ojanen hade i uppdrag att ta sig an Iunkers eget Lehrstücke, dramat Play Alter Native (1999). Ursprungligen skriven för barnskådespelare och uppförd i Amsterdam av elva elvaåringar, har texten sedermera uppförts av både barn och vuxna. På Viirus är det ett sannfinländskt kungarike som öppnar sig bakom draperierna. Där dricker hela folket ur en och samma källa av förorenat vatten, med påföljden att de alla blir galna. Men eftersom alla är galna, tror sig alla vara normala.
Iklädda skogshuggarkläder och med texten dånande ner från ett ljudband (med en berättare som andats in för många heliumballonger), mimar och tecknar ensemblen sig igenom Iunkers allegoriska skildring av krigets mekanismer med frapperande precision. Men trots den lekfulla sarkasmen, blir sarkasmen ganska snabbt ett kyligt betraktelsesätt som inte bara undantränger den tragedi i vilken allegorin bottnar, men också förringar tematikens allvar.
Det är mycket möjligt att man drar för långtgående slutsatser ifall man tolkar de val Iunkers två finländska regissörer gjort ur ett generationsperspektiv. Men ändå kan man inte undgå att förundras över den ironi, den kyliga objektivitet och den antiintellektualism med vilken man skildrar Iunkers existentiella terräng nästan två decennier senare. Som om man inte längre trodde på provokationen och än mindre på möjligheten att betydelsegöra, utan att göra sig banal. Tidvis känns det därför som om Aristoteles skulle stampa med envisa fötter på en scen som borde ha tagits ifrån honom.
Trots att man under den diskussion som föregick premiärerna beklagade avsaknaden av provokativa texter på de finländska scenerna, av samarbetande regissörer och översättare, och av en skådespelarutbildning som beaktar den postmoderna teaterns säregna krav på de uppträdande, vittnar Viirus repertoarval för våren om teaterns höga ambitionsnivå och ansvarstagande inom teaterfältet.