Musikrecension: Klanglig värme och öronkittlande perfektion
Dirigent: Sakari Oramo. Sibelius. Musikhuset 24.2.
Det finns orkestrar och så finns det orkestrar och så finns det Wienfilharmonikerna – den rika centraleuropeiska orkestertraditionens flaggskepp och pietetsfulla förvaltare av en från Brahms och Johann Strauss dagar stammande klangkultur.
Och sannolikt är det just den ömsom sammetslent smekande, ömsom uttrycksfullt bärkraftiga klangen som är Wienfilharmonikernas förnämsta kännetecken. Självfallet i kombination med en till fulländning slipad teknik, som dock aldrig känns som ett kliniskt självändamål.
Det finns en värme och en rondör i klangkroppen, som man inte är direkt bortskämd med och som de snudd på provokativt självmedvetna Wienmusikerna odlat till en öronkittlande perfektion av sant hedonistiskt slag.
Obefintlig repetitionstid
Världens främsta orkesterdomptörer har stått i kö för att få leda den legendariska ensemblen och nu har även Sakari Oramo sällat sig till den illustra skaran. Även om det skedde på ett sätt, som vad de yttre betingelserna beträffar knappast kan kallas speciellt tacksamt.
Tur i oturen var att Lorin Maazel, som tvangs avbryta turnén efter Stockholmskonserten, planerat in ett Sibeliusprogram för Helsingfors, men även om Oramo var på sin mammas gata var det svårt att veta i vilken grad de tolkningsmässiga lösningarna var Maazels och i vilken grad Oramos.
Wienarna har, framförallt i den bekanta repertoaren, en tendens att vara självspelande och det säger sig självt att Oramo under en i det närmaste obefintlig repetitionstid inte haft en egentlig möjlighet att sätta någon desto mer personlig prägel på tolkningarna.
På samma våglängd
Wienfilharmonikerna är – även om man inte har Berlinkollegernas erfarenhet på området – inga noviser visavi Sibelius. Maazel gjorde en bejublad symfonicykel med dem på 60-talet, Bernstein hann spela in några av symfonierna före sin död och inte heller Oramo tycktes ha några svårigheter med att, åtminstone till synes, lotsa dem dit han ville.
I den svårbemästrade Sjuan tappade han aldrig någonsin den dramaturgiska linjen ur sikte och man får förmoda att ett visst mått av rörlighet tillkommit. En rörlighet som däremot lyste med sin frånvaro i Femmans närapå statiska, om än grandiost uppbyggda, slutstegring.
I den ogenerat tjajkovskijska Ettan öppnade Oramo sedan spjällen med besked och även om det fullstora maskineriet stundtals kändes aningen tungrott skvallrade spelningen om att Oramo och musikerna befinner sig på samma våglängd på ett sätt som bådar gott inför det kommande samarbetet i Musikverein.
Trots att det givetvis hade varit festligt att uppleva Wienfilharmonikerna i den brahmska och brucknerska stamrepertoaren fanns det en poäng med att höra dem i Sibelius. Måhända saknades något av den mystik och urkraft vi är vana att ta för given, men sällan hör man den här musiken göras med större fraseringsmässig omsorg och ren och skär klanglig skönhet.