Teaterrecension: Social misstro i skidspåret
Skidsporten speglar det finländska samhället i Mika Myllyahos Kansanhiihto på Nationalteatern. Profitbegär och en elit som glassar i dyra dunrockar är inget unikt för skidspåret.
Text: Paula Korva, Mika Myllyaho, Taina West. Regi: Mika Myllyaho. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Ljus: Pietu Pietiäinen. Ljud: Raine Ahonen. Video: Paula Korva, Pietu Pietiäinen, Petri Tarkiainen, Plavi Pietiäinen. På scenen: Maria Kuusiluoma, Jaakko Kytömaa, Pirjo Luoma-aho, Antti Luusuaniemi, Petri Manninen, Jukka Puotila, Katja Salminen, Juha Varis. Premiär på Nationalteaterns stora scen 16.2.
Finland brukar komma i topp på listan över de minst korrumperade länderna i världen. En förklaring till det goda resultatet är att det inte finns behov av att fuska här – vi upplever att vi behandlas rättvist och lika av de samhälleliga institutionerna. Vi känner en social tillit, att alla vinner på att agera ärligt.
I VM i Lahtis 2001 åkte ändå Finland fast för fusk – big time. Mika Myllylä och flera andra finländska åkare stängdes av på grund av positiva dopningstest. Hemohes-skandalen utmynnade i lite av ett nationellt trauma. Folket kunde inte förstå varför laglydiga finländare fuskade. Något måste det väl säga om vårt samhälle, något som inte syns i korruptionsindexet?
Det säger mycket, lyder svaret i Nationalteaterns nya föreställning Kansanhiihto (ung. Folkloppet). Sport är politiskt – det vittnar regissören Mika Myllyahos öppningsbild om. Över stora scenens fondvägg projiceras rörliga bilder av en skidande Kekkonen i sällskap av Sveriges då mycket unga kung. Att beslut fattas i skidspåret är heller inte en historisk kuriositet. Som bekant var det där Matti Vanhanen ”kom på idén” med en förhöjd pensionsålder. Kulturellt och psykologiskt är skidåkningen också närvarande. Den har kilats in i vår ”folksjäl”. Vi föds ju med skidorna på fötterna – helst med ett par Järvinens i trä.
Sett ur det här perspektivet är Lahtisskandalen en sorts social fälla. Systemet är inte jämlikt och man kan inte lita på fair play. Protagonisten, skidåkaren Ismo (Juha Varis), och hans tränare Kalle (Antti Luusuaniemi) är eniga om att man inte längre klarar sig med rent mjöl i påsen – ”alla vet ju att ryssen och norrmannen dopar sig, de åker bara inte dit för det”.
Ekonomiskt lönar det sig också att fuska. I närheten finns hela tiden ”topparockarna”. De symboliserar eliten – Skidförbundet, Yle, Kapitalet – som glassar i sina dyra, färggranna dunrockar. De vill ha hjältar – kosta vad det vill.
Ensembleteater
Det är en mångbottnad text Mika Myllyaho, Taina West och Paula Korva skapat – ett kluster där vi ständigt rör oss mellan mikro- och makronivå. Det syns i föreställningens form som har utgångspunkt i en ensembleteater där några individer sticker ut ur kollektivet. Greppet gör Kansanhiihto mycket lik Täällä Pohjantähden alla 2011 (Under polstjärnan 2011) som Myllyaho öppnade fjolårets spelperiod med.
Föreställningen får starkt stöd i Paula Korvas underfundigt komponerade video som projiceras på skärmen. Ibland smälter agerandet på scenen och filmduken samman. Den smått kaotiska men rika paletten av röster sammanbinds av harmoniska skogslandskap och ensliga motorvägar. Här är det lätt hänt att blicken fastnar vid de feta snöflingorna som hypnotiskt dalar ner från den smutsgrå himlen.
Höjdpunkten är då Jukka Puotila kliver upp på scenen i rollen som Esko Aho, statsministern som inte var blyg med osthyveln under recessionen. Det är klart en nidbild, Aho är symbolen för den nyliberalism som gjorde entré på nittiotalet och det profitbegär som pjäsmakarna menar karakteriserade Ahos tid vid rodret på skidförbundet. Resultaten räknas – besparingar i statskassan, så många finnar som möjligt på prispallen – men vägen dit kvittar. Vem bryr sig om dopning eller försämrade välfärdstjänster när pengar och pokaler strömmar in?
Med uppspärrade ögon och kännspakt smil kammar Puotila hem de största skrattsalvorna under kvällen. Det är underbar, fräck parodikonst som man tidigare fått smaka på i hans egna sketchshower både på teatern och i teve.
Kirvesniemi talar ut
Just den politiska satiren signerad Taina West hör till föreställningens förtjänster. Berättelsen om Ismos uppgång och fall känns blekare och lyckas inte riktigt engagera.
Skiddrottningen Marja-Liisa Kirvesniemis monolog om sin depression som ljuvligt framförs av Pirjo Luoma-aho berör mer. Med karakteristisk karelsk dialekt lyckas hon visa människan i pjäxorna. Här kommer också en kritik av hjältekulturen in i bilden. Vi älskar kändisar, dyrkar dem som gudar men när de förlorar sin lyster som Whitney Houston i popvärlden, och Mika Myllylä på vårt inhemska Olympos, gottar vi oss åt deras nedgång.
Poängen är inte att individen skulle sakna ansvar. Ismo – och Myllylä – gör fel men de som uppviglat dem kommer undan. I föreställningen läggs skulden på Aho och skidförbundet. Huruvida det stämmer eller inte råder det delade meningar om och något direkt bevis har inte presenterats. Det relevanta här är känslan av orättvisa som kvarstår och hur den håller karaktärerna kvar i den sociala fällan.
Slutscenens sympatiska dialog mellan två män i skidspåret sammanfattar budskapet. Lahtis sammanfaller med en värdeförskjutning i samhället. Livet har blivit enda lång tävling om de bästa Pisaresultaten och de mest blänkande medaljerna. Sisu, gröt, resultattabeller – man får inte vara lat, det gäller att slita in i det sista, tills man är 65 eller 68 eller i bästa fall 75. Men vad händer med dem som kliver av spåret tidigare? Vem tar hand om dem som inte orkar med det långa folkloppet?