Musikrecension: Ta fram champagnen
Niko Kumpuvaaras debutkonsert sprängde alla normer för vad en debutkonsert borde vara.
Solomusik på dragspel av Lindberg, Ligeti, Denisov, Klemola i Cameratasalen. Spelning i restaurangen med Ice Loving Animals. Musikhuset 16.2.
Varför skall 30-åriga musiker som varit med om det mesta ge debutkonserter? Den frågan har många ställt sig inför debutkonserterna vid Sibelius-Akademin. Den frågan ställde sig också ackordeonisten Niko Kumpuvaara och beslöt att svara med en konsert som en gång för alla sprängde alla normer.
Kumpuvaara (f. 1981) vann första pris i ansedda Klingenthal-tävlingen i Tyskland 2005 och fick tredje pris i Gaudeamus-tävlingen i Holland 2007. Han har spelat i Finland, Europa och Kina och har uruppfört verk av flera samtida tonsättare. Han är för fjärde året konstnärlig ledare för Uleåborgs musikfestspel och innehar för tillfället en gästprofessur vid musikhögskolan i Graz. Dessutom spelar han med i Dallapé och GG Caravan. Snacka om att vara etablerad.
Debutkonserten var tudelad så att första halvan ägde rum i Cameratasalen med endast musik skriven 1947 eller senare. I kompositionerna av Magnus Lindberg, György Ligeti och Edison Denisov visade Kumpuvaara prov på fartfyllt musicerande och utmärkt känsla för färg och form. Sami Klemolas (f. 1973) uruppförda /zoom /trash /split var kvällens tuffaste stycke med ett tio minuter långt öronbedövande oljud ur bälgen och högtalarna.
Konsertens andra halva var minst lika intressant som den första när Kumpuvaara tillsammans med Marzi Nyman, Arttu Takalo och Jaska Lukkarinen inom ramen för Ice Loving Animals-kvartetten stod för musiken i Musikhusrestaurangen. Så fåfäng är jag att jag nästan fascinerades allra mest av deras hyperpolyrytmiska, smått raljerande version av Säkkijärven polkka som encore. Dock var till exempel Arttu Takalos Miles Davis-arrangemang och riviga Balkania haavoille (Balkan för såren) konstnärligt minst lika ambitiösa.
Det har redan länge stått klart att många av framtidens musiker kommer att vara genreöverskridande kameleonter som i likhet med Kumpuvaara ena stunden spelar Denisov och andra stunden Miles Davis. Ändå är det något som känns så fullständigt avväpnande och revolutionerande med Kumpuvaaras debut. Tillåt mig höja en skål!