Musikrecension: Bästa Beethoven – hittills
Wilhelm Kvist är betagen av Radions symfoniorkesters konsert i fredags och utlyser en tävling om vem som får komma med honom på nästa konsert.
Radions symfoniorkester. Beethoven: Violinkonsert, Symfoni nr 5. Thomas Zehetmair, solist och dirigent. Musikhuset 17.2.
– Fantastiskt!
– Som bäst lät orkestern som en enda tajt sammansvetsad stråkkvartett!
– Den bästa Beethoven som hörts i Finland! Om det fortsätter så här behöver man aldrig mera resa till Wien, Berlin eller New York för att höra förstklassig orkestermusik.
Det var några av de spontana reaktionerna hos publiken efter RSO:s konsert i fredags när orkestern uppträdde med violinist-dirigenten Thomas Zehetmair i Musikhuset med ett program med idel Beethoven, först Violinkonserten, sedan Femte symfonin.
Själv kände jag närmast att det är ett stort privilegium att få vara med och bevittna när huvudstadens orkestrar tar jättekliv framåt och Radions symfoniorkester vecka efter vecka spelar bättre än någonsin tidigare. Det är värt ett kraftigt Bravo!
Intressant är också hur orkestrarnas program den här säsongen tycks gå hand i hand: båda hade en Beethovensymfoni på programmet förra veckan, båda satsar på barnkonserter om några veckor, båda spelar Mahlersymfonier senare i vår.
Monumentala verk
Både violinkonserten och femte symfonin är monumentala verk inom Beethovens produktion. Violinkonserten var nydanande bland annat på grund av sina symfoniska mått – första satsen är exceptionellt lång men bjuder på en jämn ström av innehållsrikt material. De första fyra tonerna i femte symfonin känner alla till, men få minns hur snillrik behandlingen av materialet är senare i symfonin. Därför är verket värt extra uppmärksamhet.
Själv kommer jag inte ihåg när jag skulle ha hört Radions symfoniorkester spela utan dirigent senast. Dock verkade det som om det gjorde gott för orkestern att spela utan separat dirigent i violinkonserten. Det framtvingar större ansvarstagande.
Thomas Zehetmair är inte heller direkt någon dirigenttyp (trots att han dirigerade Femte symfonin) och allra minst solistdiva. Snarare tycktes han i violinkonserten spela med orkestern som en musiker bland andra, om än med betydligt svårare stämma. Inte var väl solostämman helt ren, men greppet frejdigt kammarmusikaliskt. Som kadens hördes kadensen ur pianokonsertversionen, omarbetad för violin av Wolfgang Schneiderhan, en av de mest egendomliga kadenserna i violinlitteraturen och enastående i sitt slag med sin tokiga dialog mellan violinen och pukorna.
Läckra pianissimi
Femman dirigerade Zehetmair som för brinnkära livet, något som tydligt avspeglade sig hos musikerna. Speciellt uppskattade jag spänningen i pianissimot. Att spela svagt är en helt ny talang som radioorkestern har lärt sig sedan man flyttade till Musikhuset. Artikulationen kunde ha varit bättre i första satsen, i tredje satsen lyckades cellon, kontrabasen och altviolinerna artikulera sina sågande stämmor briljant. I finalen fattade orkestern på riktigt eld. Piccoloflöjten trädde fram på ett sätt som aldrig tidigare hörts och RSO bjöd på ett hejdundrande musicerade och en härligt uppbyggd slutstegring inför det oändliga utstakandet av slutackordet i C-dur.
Många ovana konsertbesökare förundrar sig ofta över hur sinnlig en konsertupplevelse kan vara. Låt mig därför utlysa en tävling bland alla er ovana konsertbesökare, låt oss säga alla er som inte ännu besökt Musikhuset: skicka ett mejl till mig så får ni vara med i utlottningen om vem som får gå med mig på RSO:s konsert den 7 mars. Deadline fredagen den 24 februari.