Musikrecension: Improviserat och noterat
Tiderna förändras och ibland rentav till det bättre. En konserthelhet, som ännu för ett par decennier sedan hade varit något av en omöjlighet känns i dag som världens mest naturliga sak.
Sibelius-Akademins symfoniorkester, dir. Santtu-Matias Rouvali. Solister: Dave Liebman, sopransaxofon, Anssi Koskela, violin. Adams, Saariaho, Heinilä, Tarkiainen. Musikhuset 4.2.
Att låta orkester- och jazzavdelningen samarbeta inom ramen för Sibafests avslutningskonsert var en strålande idé och sättet den genomfördes på var både kreativt och estetiskt tilltalande, även om genrerna åtminstone delvis hölls isär.
Tiderna har förändrats även beträffande nivån på musikuniversitetets symfoniker. Duktiga har ungdomarna givetvis alltid varit, men nu behöver man inte mera hålla andan ens inför de allra knepigaste passagerna. Allt går som en dans.
Så åtminstone när dirigentklassens största begåvning på decennier, Santtu-Matias Rouvali, dansar på podiet. John Adams sällsynt skojiga Kammarsymfoni rullade som på räls, såväl i yttersatsernas intrikata rytmiska väv som i mellansatsens aria över vandrande bas.
Det stora utropstecknet var dock det självklara sätt på vilket Rouvali och hans härliga gäng utformade Kaija Saariahos inte helt lättgreppade violinkonsert Graal théâtre. Anssi Koskela behövde sannerligen inte skämmas för sig i konkurrensen och han utformade den mångfasetterade solostämman med avsevärda tolkningsmässiga insikter och en förbluffande klanglig och teknisk auktoritet.
Konstmusikalisk flirt
Efter pausen var det sedan jazzens tur att visa framfötterna med två uruppföranden. Flirtandet med de konstmusikaliska medlen var i och för sig rätt påtagligt utan att de mångskiftande legeringarna för den skull någonsin kändes konstlade eller ansträngda.
Symfoniorkesterinstrumentet sätter, precis som big bandet, sin speciella prägel på hur tonsättarna formulerar sig. Stilkameleonten Kari Heinilä hade i den stundtals nog så sensuellt klangskimrande tondikten Couleurs deétoiles löst det så att han lät orkestern stå för det mer konstmusikaliska, starkt visuella elementet, medan sopransaxofonens mer improvisatoriska soloslingor fick representera jazzestetiken.
Att ha sopransaxgurun Dave Liebman som primus motor och musikalisk katalysator var dessutom en lyx som många motsvarande läroinrättningar bara kan drömma om och Liebmans sagolikt flexibla musicerande reagerade lyhört på de omgivande processerna.
Jazzens Kaija Saariaho, Outi Tarkiainen (född 1985), hade tagit sig an den krävande uppgiften att utgående från Liebmans musikaliska idéer och fragment sammanställa en musikalisk helhet och Liebklinge som gick under Tarkiainens namn var en dramaturgiskt välfungerade stämningsbild, där det aleatoriskt fria och det fixerat noterade ingick en fascinerande syntes. Rent allmänt kan man väl säga att jazzmänniskorna, intressant nog, tycktes mer intresserade av klang än rytm och det med minst sagt sensitiva, för att inte säga subtila, resultat.
Artikeln publicerades i Hbl 6.2.