Absurda möten i Harvala
Recension
TEATER
Harvala
Text: Minna Nurmelin, Annu Valonen. Regi: Minna Nurmelin. Dekor: Annukka Pykäläinen. Ljus: Ville Seppänen, Teemu Nurmelin. Dräkter: Riitta Röpelinen. Ljud, musik: Joonas Pirttilä. I rollerna: Outi Kavén, Leena Nuora, Henriikka Salo, Annaleena Sipilä, Annu Valonen. Premiär på Q-teatern 8.2.
Scen
I Minna Nurmelins regi av pjäsen Harvala på Q-teatern möts tre generationer kvinnor, tre döttrar och ett barnbarn, vid moderns, mormoderns dödsbädd för att ta farväl och konfronteras med ambivalenta och småningom allt mera tragiska barndomsminnen.
Harvala är namnet på den ort där personerna befinner sig och syftar via kopplingen till finskans harva (gles, glesbygd, få, fåtalig) på ett likaså tvetydigt, idylliskt, romantiskt ställe där man får vila ut och får ro för själen. Också det vattenfyllda scengolvet relaterar både till Harvalas havsnärhet och till det flytande, existentiella tillstånd personerna befinner sig i via sina återberättade minnen från det förflutna och livshistorier i nuet.
Minna Nurmelin och Annu Valonen har gjort den absurda, lätt komiska texten till Harvala som också till regi och scenografi befinner sig i gränszonen mellan mörkt och ljust, känslokyla och värme. Det här kommer även fram i personregin där Henriikka Salos äldsta dotter, Annaleena Sipiläs Aina och Annu Valonens yngsta dotter i sina sceniska utspel rör sig mellan positiva och negativa zoner.
Horrormorsa
Till en början är scenarbetet ytterst statiskt. Den döende modern ligger i Leena Nuoras tolkning i en säng och omges av de tre döttrarna som på olika sätt visar sina reaktioner på modern och den annalkande döden. Ainas dotter Auroora (Outi Kavén) dyker upp, och gradvis börjar pjäsens struktur framträda och de olika personberättelserna vecklas ut. Småningom visar det sig att den döende modern har varit en riktig horrormorsa som tvingat sina små döttrar att ta livet av den älskade kattens talrika ungar. Och så försöker döttrarna i tur och ordning minnas hur nära eller avlägsna relationer de egentligen haft med modern.
Ganska knaggligt öppnar sig pjäsen småningom och de olika personerna får lite karaktär mot slutet. Hoppen i tiden med en moder som plötsligt rör sig i döttrarnas barndom bidrar till att fördjupa och illustrera textinnehållet. Men trots ett intensivt skådespelararbete och en smart scenografi lyckas föreställningen inte riktigt engagera.