Skivrecension: Symfoniska bekännelser
Royal Philharmonic Orchestra, dir. Daniele Gatti.
(Harmonia Mundi)
Pjotr Tjajkovskij levde ett liv med motstridigheter och personliga livskriser kantade av självmordsförsök och depression. Ett misslyckat äktenskap och en sexuell böjelse som inte tolererades av hans samtid bidrog ytterligare till misären. Den hyllade och framgångsrika konstnären och den ångestfulla och skygga människan bakom mästerverken är ingenstans mera blottade än i hans sista symfonier.
Den fjärde symfonin med dess utåtriktade klangvärld och orkestrala kolorit beskriver enligt tonsättaren ”... ödets makter som hindrar oss att uppnå lyckan”. Ändå är den i sitt tonspråk en livsbejakande symfoni med sina balettlika melodier. Verket avslutas med ett orkestralt fyrverkeri av sällan skådat slag.
Den femte symfonin anses av många vara Tjajkovskijs skapelsekrona i genren. Själv ansåg han verket som ett misslyckande vilket kanske har mer att göra med hans eget dystra och ombytliga lynne. Även samtida kritiker ställde sig dock frågande till symfonin.
Musikaliskt är den kanske den mest slaviska till temperamentet av de tre. I den långsamma inledningen presenterar klarinetterna det svårmodiga ödesmotivet som skrider som ett manande ledmotiv i hela symfonin. Symfonins melankoliska djup avbryts endast av tillfälliga jubelrop i orkestersatsen.
Men den mest pessimistiska av Tjajkovskijs symfonier är ändå den sjätte som också förblev hans sista fullbordade alster. Nio dagar efter uruppförandet i S:t Petersburg år 1893 dog Tjajkovskij i kolera som han med full visshet själv hade åstadkommit genom att dricka ett glas förorenat vatten. Den patetiska, enligt tonsättaren ”mitt lidandes symfoni”, befattar sig med frågor om döden och livet i allmänhet. Symfonin har sina ljusa sidor men även i dem kan man ana något nedstämt som trycker i bakgrunden.
Förutom symfonierna har man valt att inkludera orkesterverken Capriccio Italien, op. 45, uvertyren till Romeo och Julia och Serenad för stråkar C-dur, op. 48. I dessa orkesterverk flödar tonsättarens skapargeni mera obehindrat och muntert i största allmänhet. Att inkludera dessa verk vidgar på ett lyckat sätt uppfattningen om Tjajkovskijs mångsidighet.
Royal Philharmonic Orchestra med Daniele Gatti i spetsen gör ett utsökt jobb i formandet av symfonierna, från den fjärde symfonins virtuosa orkestersats till sjätte symfonins detaljerade finesser. Bleckblåsarna lyser, stråkarna jublar och träblåsarna sjunger ut de häftiga rytmerna och kvicka melodierna. Allt framförs med stor inlevelse.
Även det bifogade programhäftet är mycket informativt med tillhörande källförteckning.
Jenna Marie Vainio
Skribenten hette tidigare Jan Mikael Vainio