Filmrecension: Nattfrost över Nordsjö
Aku Louhimies är tillbaka i känslokylans och desperationens skär.
Manus; Aku Louhimies, Mikko Kouki, Niina Repo. Foto: Tuomo Hutri. I rollerna: Laura Birn, Mikko Kouki, Lenna Kuurmaa, Matleena Kuusniemi, Deogracias Masomi, Amanda Pilke, Jasper Pääkkönen, Alma Pöysti, Sean Pertwee, Pekka Strang.
Som en loggbok eller lägesrapport över kärleken i vårt land presenteras Aku Louhimies nya opus Vuosaari (Nordsjö).
I klartext innebär eufemismen ett kryssande mellan känslokylans och desperationens skär. Precis som man kunde vänta sig. Regissören återvänder med andra ord till det frusna själslandskap som han på samma sätt kartlade i Paha maa (2005) med många människoöden i ondskans infernaliska ekorrhjul.
Mollstämd potpurri
Både unga och äldre är lika utsatta för de kyliga vindarna i Louhimies mollstämda potpurri där närmiljön under en vintrig vecka är densamma men hushållen och personerna växlar.
Barn som mobbas av kamrater eller blir offer för föräldrarnas nycker och godtycke. Eller som tonåringen Milla (Amanda Pilke), flickan som helt gått vilse i sin fantasivärld och sina drömmar om kändisskap som för henne in i porrindustrins gråzoner.
Lauri (Pekka Strang) och Sara (Matleena Kuusniemi) är ett välbärgat par utan ekonomiska bekymmer men samlivet och äktenskapet kan närmast beskrivas som ett enda dvalliknande tillstånd. Invandraren Makes (Deogracias Masomis) och Iiris (Laura Birn) samliv är en härva av skulder och droger. Utsatt på ett annat sätt är ensamförsörjaren Marika (Alma Pöysti) som har en liten dotter och som, i filmens måhända mest emotionella episod, kämpar med sin cancer.
Vuosaari introducerar även en utländsk resenär, den amerikanska affärsmannen Robert (Sean Pertwee), på sätt och vis en handelsresande i lycka och framgång men slutligen lika konfys och frusen som de övriga. En roll som för tankarna till professor Sedano i Risto Jarvas Dag eller natt (1962) och som kanske kunde ha utvecklats lite mer.
Pusselbitar med lokalfärg
Någon direkt djupdimension uppnår Louhimies inte med sina pusselbitar trots att han nog skapar en stämningsbild och en ofta effektfull konfiguration när han växlar mellan dröjande närbilder och avståndsbilder som ger lokalfärg. Den kalejdoskopiska metoden är som sagt ungefär densamma som i Paha maa med karaktärer som utgör koordinater i ett större system. Vad filmen måhända vinner i väg förlorar den i kraft.
Men till och med i Paha maa sågs ändå en strimma ljus och faktum är att Vuosaari i sin slutvinjett går ytterligare ett steg i riktning mot det mindre skoningslösa. Efter vintern följer ändå vår.
Och onekligen handskas regissören betydligt mer smidigt med denna berättarteknik i jämförelse med porträtteringskonsten i en veritabel limbo som Riisuttu mies.