Skivrecension: Imponerande tribut till pianomusikens historia
12 preludier för piano efter Walt Whitman. Risto-Matti Marin, piano. (Alba)
”För den som har modernismens pointillistiska klichéer upp i halsen är Whittalls fördomsfria sätt att närma sig instrumentet något av en befrielse. Han är övertygad om att man fortfarande kan utvinna nya sonoriteter ur pianot och även om han kanske inte uppfinner hjulet på nytt erbjuder Leaves of Grass rikligt med spännande och fräscha klangupplevelser.”
Min spontana reflektion efter fjolårets framförande i Sibelius-Akademin har ytterligare förstärkts efter mer ingående penetrering av dels Walt Whitman-dikterna, som utgjort inspirationskällan för Matthew Whittalls tolv preludier – uppdelade på tre böcker skrivna 2005 och 2009 – dels själva tonsättningen, som glädjande nog nu utkommit på Alba.
Leaves of Grass, som stil- och texturmässigt emanerar från bl.a. sen Liszt och Debussy, är jämte Pehr Henrik Nordgrens Kwaidanballader det sannolikt märkligaste finländska pianoverket någonsin. Whittalls och Whitmans visioner möts här på ett konstruktivt sätt, även om det givetvis inte är frågan om någon vykortsaktig deskription.
Whittall har, på äktlisztskt tondiktsmanér, sökt återskapa och i förlängningen transformera den högst subjektivt upplevda grundstämningen i de mäkta suggestiva, ställvis såväl enigmatiska som existentiellt färgade, poemen. Messiaen och Skrjabin förefaller som de närmaste estetiska förebilderna, inte minst vad det stundtals extatiskt vibrerande uttrycket beträffar.
Äktpianistisk textur
Så i högsta grad i den inledande Tears och så även i till exempel andra bokens inledande preludium, The voice of the rain. I vissa av de övriga preludierna har Whittall mera direkt låtit sig influeras av specifika verk – Chopins a-molletyd op. 25 nr 12 i Song of the universal, Debussys Den sjunkna katedralen i Sparkles from the Wheel och Steve Reichs Piano Phase i Thou orb aloft full-dazzling – medan vi i Lingering last drops stöter på en diatonisk Webern.
Ändå handlar det aldrig om billiga pastischer eller osjälvständigt epigoneri. Leaves of Grass växer ut till en imponerande provkarta över och tribut till pianomusikens historia, där Whittall medelst ogenerat postmodernistiska förtecken öser ur de befintliga källorna samtidigt som det inte råder något som helst tvivel om att musiken är tilkommen i dag.
Verket är skrivet för Finlands Marc-André Hamelin, Risto-Matti Marin, och Marin om någon förmår pressa fram varje uns av poetisk och emotionell substans ur den rikhaltiga, äktpianistiska texturen. Och sluta för allt i världen inte lyssna efter att det sista preludiet, A clear midnight, förklingat. Whittall & Marin har en verklig surpris i backfickan!