Skivrecension: Bortglömda studier i komplicerad genre
Aarre Merikanto ämnade skriva flera symfonier, även om resultatet ofta blev något annat. Nu finns två av hans symfonier på skiva.
Åbo filharmoniska orkester, dir. Petri Sakari. (Alba)
Aarre Merikanto (1893–1958) är en intressant figur av flera orsaker. Dels var han en av Finlands första modernister på musikens område, dels fungerade han som lärare för flera av våra senare tonsättare, bland dem Einojuhani Rautavaara, Ilkka Kuusisto, Aulis Sallinen, Usko Meriläinen, Jaakko Linjama och Paavo Heininen. Genom Heininen har arvet efter Merikanto åtminstone delvis gått vidare till dagens tonsättare. Merikanto fick också – precis som Heininen – i vissa fall vänta länge på att höra sina verk i uruppförande: till exempel dröjde det till 1957 innan Merikanto första gången hörde Juha som han hade skrivit över femtio år tidigare.
Aarre Merikanto som symfoniker är dock ett ämne som hittills behandlats rätt sparsamt i den musikaliska litteraturen. Det kan bero på att de intressantaste verken i Merikantos produktion föddes under 1920-talet och att inga symfonier härstammar från den här perioden (trots att både Fantasia och Symfonisk studie ursprungligen var tänkta som sådana). Det konstaterar Jouni Kaipainen i sin presentation i skivhäftet. Enligt Kaipainen känns det ändå konstigt att helt bortse från de symfonier som tonsättaren de facto skrev: ”Fastän Merikanto var mera hemma i verktyper som möjliggjorde friare fantiserande, saknar det knappast betydelse att Merikanto ofta närmade sig musiken genom den symfoniska formen och först senare konstaterade att resultatet blivit något annat.”
Eventuellt kan det bli bättre ordning på kännedomen om Merikantos många studier i symfonigenren sedan symfonierna nummer 1 och 3 utkommit på skiva.
Egensinniga harmonier
Första symfonin opus 5 i h-moll (1914–16) härstammar från tiden då Merikanto studerade för Max Reger i Leipzig (1912–14). Trots att Reger lät sina elever skriva åtskilliga kontrapunktiska övningar – och hundratals fugor – lyser den kontrapunktiska satsen nästan helt med sin frånvaro. Inledningen vittnar snarare om ett uttryck som lika gärna kunde vara signerat Sibelius eller Grieg om det inte vore för de egensinniga harmonierna som skymtar här och där.
Huvudtemat är flytande med en folklig fläkt. Överlag andas stycket nationalromantisk stolthet med sina dramatiska repliker och smäktande melodier. Dessutom finns här en viss lekfullhet i kombination med fyllig orkestrering som ibland för tankarna till Tjajkovskij eller Richard Strauss, kanske även Cesar Franck.
Första satsen är överlag överraskande dramatisk utan några längre lugnare passager. Scherzot – Scherzo fantastique: Vivace – är igen utpräglat dansant, även glättigt. Tredje satsen, Andante con moto, smakar Elgar ut i fingerspetsarna med sin emfatiska cellomelodi. Här återfinns de lugnare passager som tidigare lyst med sin frånvaro. Fjärde satsen är inledningsvis synnerligen dramatisk med sina mörka klangfärger och sitt virtuosa ångande i kontrabasarna. Slutet är dramatiskt, starkt och patosfyllt.
Tredje symfonin från 1952 är inte lika lätt att greppa. Uttrycket är mera fragmentariskt, även om samma accentuerade rytmik och skärpa återfinns här. Symfonin är skriven för stor orkester, men klangbilden är alltjämt transparent och harmonierna modala. Att öppningssatsen går under rubriken Scherzo: Vivace är i sig anmärkningsvärt – scherzot brukar ju i allmänhet förekomma som mellansats.
Åbofilharmonikerna spelar på många sätt bra under ledning av förra chefsdirigenten Petri Sakari. Spelet är uttrycksfullt och slagkraftigt.