Musikrecension: Lovsång enligt alla konstens regler
Helsingfors stadsorkester, Chorus Cathedralis Aboensis & Dominante. Dirigent: Jun Märkl. Solister: Soile Isokoski, Hanna-Leena Haapamäki, sopran, Tuomas Katajala, tenor. Körinstudering: Timo Lehtovaara & Seppo Murto. Beethoven, Mendelssohn i Musikhuset 14.1.
Mendelssohns andra symfoni, Lobgesang, är en spännande hybrid som tonsättaren själv benämnde symfonikantat. Efter tre normala instrumentalsatser följer en brett upplagd körfinal, som snarare dock är modellerad på Mendelssohns eget Paulusoratorium än Beethovens nia.
Det är Bachkontrapunkt och fugor enligt alla konstens regler. Det är ömsom dramatiska, Händelinspirerade körpartier, ömsom innerliga koraler och det är expressiva solostämmor, som ger de bibliska lovprisningarna himmelska vingar.
Lobgesang – ordningsnumret till trots Mendelssohns sista symfoni – skrevs till 400- årsjubileet av Gutenbergs boktryckarkonst och har efter en avsevärd popularitet när det begav sig försjunkit i en rätt svårförståelig glömska.
Stycket borde givetvis ha gjorts i samband med Mendelssohns 200-årsjubileum för tre år sedan, men bättre sent än aldrig och det HSO-regisserade framförandet var på många sätt alldeles utmärkt till genomförande och gestaltning
Positiv auktoritet
Tyske maestron Jun Märkl hade exemplarisk koll på sina ensembler och utformade den inte helt lättbemästrade helheten med positiv auktoritet och en rejäl portion ren och skär musikalitet.
Soile Isokoski och Hanna-Leena Haapamäki satte guldkant på de ljuva damstämmorna och Tuomas Katajalas lyriskt märgfulla tenor var som klippt och skuren för sitt parti. Chorus Cathedralis Aboensis och Dominante presterade en på det hela taget imponerande körklang och det var egentligen bara det sista stora fortissimot som kändes onödigt tamt.
Sistnämnda karakteristik kan få gälla även för Märkls version av Beethovens Åttonde symfoni, vars grovkorniga humor kändes onödigt tillrättalagd. Så framför allt i den alltför makligt framskridande finalen, som aldrig lyfte på önskat sätt.
Blecket, och då framför allt trombonerna, skötte sig med den äran i Mendelssohn, medan det fanns ett och annat kvar att önska beträffande den samspelsmässiga precisionen i Beethoven.