Bokrecension: Ärrad kärlekssoldat
Martti Anhavas biografi över Arto Melleri är lysande kulturhistoria, skriver Mårten Westö.
Biografi
Otava 2011
När Arto Melleri debuterade på Otava med diktsamlingen Schlaageriseppele (1978) kom det efterhand att lägga grunden för ett nästan kvartssekel långt samarbete med förläggaren Martti Anhava, en vänskap som skulle sträcka sig ända fram till poetens förtida död 2005, blott 48 år gammal. Detta ger en stark personlig närvarokänsla åt texten när Anhava nu föresatt sig att rekonstruera skaldens något vådligt slingrande levnadsbana.
Här varvas personliga reflektioner, utdrag ur Melleris arbetsböcker, kommentarer till utgivna och opublicerade manuskript samt receptionshistoria till en välfungerande helhet. Anhava har också intervjuat ett stort antal av Melleris samtida, från teaterregissörerna Arto af Hällström och Raila Leppäkoski till författarna Jari Tervo och Olli Jalonen, från filmregissören Matti Ijäs till musikerna Tuomari Nurmio och Pekka Reckhardt. Detta bidrar till det polyfona helhetsintrycket och gör boken till ett brett kulturhistoriskt panorama som spänner över fyra decennier.
Utanförskap
Vi får följa Melleris læstadianskt färgade uppväxt i sydösterbottniska Lappajärvi i slutet av 1950-talet, en barndom som präglades inte bara av väckelserörelsen som svepte över bygden (”Vid vårt kaffebord talade man om den stundande apokalypsen med samma vardagliga tonfall som man på andra håll avhandlade en kommande 50-årsdag eller lantbruksutställning”), utan minst lika mycket av den framväxande ungdomskulturen – samt av oortodoxa familjekonstellationer.
När Melleri var fem år, drabbades modern av en sinnesrubbning, och överlät fostran av det yngsta barnet åt makens mor och syster. Att uppfostras av släktingar är ju inget unikt – däremot är det, som Anhava påpekar, mer sällsynt att föräldrarna och sju syskon bor i huset intill. Trots att släktingarna vårdade honom med kärlek, kom upplevelsen att prägla Melleri för livet och grundlade inte bara en tidig känsla av att vara en outsider, utan också en romantiskt betingad vurm för de i tillvaron kantstötta, excentrikerna, pundarna, ja överlag folk i marginalen. Detta skulle visa sig få konsekvenser långt senare.
”Juvenil diva”
Som barn var Melleri en social men något blyg iakttagare som läste Fältskärns berättelser som sexåring, skrev sina första, religiöst färgade dikter några år senare och som i folkskolan kunde slänga sig i gruset mitt under gympalektionen för att skriva något i sin anteckningsbok. Redan i tioårsåldern fattade han beslutet att bli författare, och det är talande att väggarna i pojkrummet inte pryddes av de sedvanliga bilderna av pop- och hockeystjärnor, utan av idolen, poeten Jarkko Laines porträtt.
Följaktligen hade Melleri redan innan fyllda femton hunnit publicera två ungdomsromaner, debutera som radiodramatiker, recensera ungdomslitteratur samt extraknäcka som rockkritiker – knappast en normal bildningsväg ens för en brådmogen yngling i en liten landsortsstad. Nästan tjugo år senare, när han skulle ge ut sin femte diktsamling Johnny B. Goethe (1988), konstaterade han nästan häpet att han fortfarande var i den ålder (32 år) då många författare brukar inleda sin bana. Själv karaktäriserade han sitt ungdomsjag som en ”juvenil diva”, och med en ironisk blinkning konstaterar Martti Anhava att författaren i sina senare texter aldrig låtit lika ”vuxen” som under sitt tidiga, tonåriga kritikervärv.
Till Helsingfors
Efter studenten flyttade Melleri till Helsingfors för att plugga litteratur, men fick snabbt nog av den överpolitiserade miljön som han beskrev som ett ”sjukdomstillstånd” och där ”man måste delta i studiecirklar och gilla Matti Rossis dikter för att få sig ett ligg”. Trots att han kring dessa tider snarast stod yttervänstern nära, och även senare i livet bevarade en klar vänsterposition, ägnade han sin första termin mest åt att parodiera den klassmedvetna poesin.
Av en slump kom han att söka in till dramaturglinjen vid Teaterhögskolan 1976, vid en tidpunkt då marxism-leninism fortfarande stod på studieschemat och skolans världsbild snarast kunde beskrivas som ”brechtsk-marxistisk”. Dramaturgyrket upplevde vid denna tid ett uppsving, och under läraren Outi Nyytäjäs ledning betraktades dramaturgerna som ett slags universalgenier som skulle kunna skriva, dramatisera, regissera och även stå på scenen. Mot den bakgrunden är det knappast förvånande att man bland 70- och 80-talets dramaturgistuderande skulle finna blivande rabulister och opinionsbildare som Timo Harakka, Jussi Parviainen eller Kari Kontio, unga män utrustade med ett, frestas man säga, hyfsat självförtroende. Bland dessa intog Arto Melleri en självskriven ledarposition.
Dramatikern Juha Siltanens briljanta redogörelser för de manliga dramaturgelevernas interna tuppfäktning hör till bokens roligaste avsnitt.
Glansperiod
Melleri klev således fram i bräschen för det unga avantgardet som tog avstånd från sjuttiotalets rigida politiska atmosfär och stelnade teaterestetik. Den legendomsusade föreställningen Pete Q (1978) var inte bara ett avståndstagande från det överpolitiserade tidsklimatet utan kan i efterhand även ses som ett slags ändpunkt för den marxistiska kulturrörelsen. På kuppen blev Arto Melleri rikskändis och en allt mer retoriskt driven estradör som med sina tre första diktsamlingar dessutom framstod som en banerförare för den unga finska poesin.
1980-talet är Melleris glansperiod. Det är nu han skriver sina bästa böcker. Det är nu han blir kultförklarad dramatiker med några uppseendeväckande pjäser för Ryhmäteatteri, som fick ett nytt uppsving i början av decenniet under af Hällströms och Leppäkoskis ledning – innan en annan arg ung man vid namn Parviainen slår igenom med buller och bång med Jumalan rakastaja (1984) på samma teater och störtar Melleri från piedestalen, en motgång han aldrig riktigt kom över.
Det är också nu Melleri skriver sina första stora prosaverk, får statens litteraturpris för novellsamlingen Rubiinisilmäinen pääkallosormus 1986 och upplever en fruktbar skapande period som når sin kulmen med Finlandiapriset 1991 för diktsamlingen med den talande titeln Elävien kirjoissa.
Framgångarna hade nämligen också sina avigsidor. När Melleri började i Teaterhögskolan hade han fortfarande varit en skygg, långhårig lantis som gick klädd i afghanpälsar, lyssnade på esoterisk rockmusik medan kompisarna försökte lära sig de senaste kampsångerna, och som revolterade mot tidsandan genom att klistra bilder av Bay City Rollers på skolans anslagstavla.
Arrogans och dekadens
Några framgångsrika teateruppsättningar och diktsamlingar senare hade han förvandlats till en arrogant översittare som domderade på kulturkrogarna och gärna satte andra på plats. Man vill gärna tro Juha Siltanens analys att Melleri tog sig själv så på allvar att han var tvungen att skapa en roll genom vilken han kunde skratta åt sig själv. Men för dem som råkade ut för Melleri och hans sista hustru, Nadja Pyykkö, diversearbetare inom filmbranschen, i krogsvängen i Helsingfors var det lättare att hålla sig för skratt.
”Bakom den slagfärdiga och humoristiska ytan dolde sig en stor osäkerhet, en syndakänsla han bar med sig från uppväxten samt en gåtfull rädsla för att bli ’avslöjad’,” skriver Anhava. I sina dagböcker – där Melleri oftast framstår som raka motsatsen till den kaxige och grälsjuke skrävlaren i offentligheten, och ofta ägnar sig åt obönhörligt självgissel – frågar han sig ständigt om inte priset man betalar för yttre segrar är en rad inre förluster. I Melleris fall handlade det om växande självkritik och en oförmåga att förverkliga de storstilade litterära planer han stakat upp för sig.
Till åttiotalets stora Melleri-projekt hörde att slå om inte världen så åtminstone det finska litteraturetablissemanget med häpnad, inte med ett schyst järnrör – för att citera Socker-Conny – utan med en drogroman som skulle skildra Helsingfors knarkvärld inifrån. Detta tarvade förstås sin research, ett arbete författaren tog sig an med ett för honom karaktäristiskt nit.
Varningar från vänner och bekanta klingade för döva öron, och snart hade Melleri gått ner sig i ett allt djupare beroende, en utveckling som han motiverade med att ändamålet helgade medlen – hade inte Gustave Flaubert nästan ådragit sig en arsenikförgiftning i sin strävan att trovärdigt kunna skildra Madame Bovarys självmord.
Redan i mitten av decenniet befarade Melleri att han var oförmögen att koncentrera sig på längre prosaverk eftersom hans hjärna är ”fördärvad av droger och sprit”. Och lite senare skriver han: ”Jag har försökt leva litteratur i stället för att skriva den. Effekten nås inte genom effektsökeri, utan med hjälp av fakta. Jag måste lita på mina egna erfarenheter. Nu har jag åtminstone gott om dem.”
Men de tämligen permanenta gästspelen i Helsingfors undre värld räckte aldrig riktigt ända fram till den där epokgörande romanen han hade i åtanke.
Tragiskt slut
Mycket har gjorts av det faktum att Melleri skulle ha behövt sin ”egen” Mia Berner, Pentti Saarikoskis sista fru, vars omsorg och, frestas man säga, sundare levnadsvanor sannolikt bidrog till att öka poetens livslängd med ett decennium. Melleri var inte riktigt lika lyckligt lottad. Han skilde sig från sin första fru, men förhållandet till Nadja Pyykkö, diversearbetare inom filmbranschen, präglades av svartsjuka, fylleri, våld och offentliga uppträden i klass med paret Nykänens. Poetens sista decennium, och de sista etthundra sidorna i Anhavas biografi är följaktligen sorglustig, för att inte säga plågsam läsning.
Kring midsommar 1998 blev Melleri påkörd av en bil vid ett övergångsställe på Industrigatan, på hemväg från en krog i Berghäll. Han ådrog sig svåra hjärnskador, rehabiliteringen blev svår och underlättades näppeligen av att han som närvårdare hade en självdestruktiv och nyckfull alkoholist. Vid sidan av några mindre smickrande ögonblicksbilder av Jouko Turkka, är det nog porträttet av Pyykkö som är det mest misskrediterande i boken.
När Melleri låg på Forsby som konvalescent efter den första olyckan (han föll i en trappa hösten 2004, efter vilket hans tillstånd förvärrades och han dog följande vår) och försökte lära sig att tala och gå igen, återkom ordet ”Pöntinen” i hans mycket nedbantade vokabulär. De anhöriga fattade ingenting – tills storebrodern Aimo visste berätta att det syftade på smeknamnet han en gång ristat in på Artos hockeyklubba. ”Pöntinen” var således Melleris eget ”Rosebud”, namnet på barndomskälken magnaten Charles Kane viskar på dödsbädden i Orson Welles filmklassiker.
Trots att Arto Melleri ofta odlade en estetik som delvis var hämtad från tidig läsning av urbana beat-författare, gärna lovsjöng Helsingfors syndiga bulevarder och mytologiserade det urbana landskapet, var han med andra ord ändå, ända fram till slutet, fast anknuten till barndomens sydösterbottniska hembygd.