Gatstenarna är de samma
Det är inte ofta FST kan ge en nyproducerad finlandssvensk storserie i julklapp till sina tittare – om det ens någonsin har hänt. Men i år är faktiskt så fallet när tv-versionen av Kjell Westös roman Där vi en gång gått från och med i kväll visas två kvällar i veckan tre veckor framöver.
Regi: Peter Lindholm.
I rollerna: Jessica Grabowsky, Jacob Öhrman, Oskar Pöysti, Andreas af Enehielm m.fl.
Där vi en gång gått 1–6 sänds i FST5 onsdagar och torsdagar tre veckor framöver med start i kväll klockan 21.00.
Det bästa är att man inte behöver bli besviken när man öppnar paketet; redan filmen som rullat på biograferna i höst var betydligt mer lyckad än tv- och filmversionerna av två andra samtidsromaner, Underbara kvinnor vid vatten och Drakarna över Helsingfors.
Den sexdelade tv-version som visas nu är också huvudprodukten – filmversionen var en bonusprodukt.
Ekot från 1918
Westös roman är ett epos rikt på karaktärer, och där karaktärsskildring och händelser ofrånkomligt måste koncentreras och sammanfattas i filmen, får personerna mer kött på benen i tv-versionen. Särskilt läraren och den utanför stående betraktaren Ivar Grandell (Niklas Groundstroem) får mera utrymme som berättarröst och samtidskommentator. Hans kärlekshistoria med Lia Boysens rikssvenska skådespelerska är ett av de spår som är nya i tv-versionen.
Visuellt verkar man i filmen ha prioriterat bort de scener där staden Helsingfors är kulisser eller dataanimationer – på en stor filmskärm blir sådant kanske för uppenbart.
Där vi en gång gått är en stabilt gjord dramaserie som fungerar och är angelägen åtminstone i en finländsk kontext. Det intressanta är framför allt historieskildringen som gör landets såriga historia, och särskilt de upprivande händelserna 1918, levande, konkreta och drabbande på ett helt annat sätt än en historiebok. Karaktärerna stöder denna skildring, genom att representera olika sidor och förhållningssätt, men utan att reduceras till illustrerande spelbrickor, utan med en egen komplexitet. På ett diskret sätt lyckas man antyda hur historien upprepar sig, och det går att ana paralleller till i dag.
En delad stad
För ögat erbjuder serien, precis som det ska vara i ett äkta historiskt kostymdrama, läcker borgerlig idyll med skör fasad, och tidstypisk dräktelegans, främst i form av den moderna Lucie (Jessica Grabowsky) – för övrigt en av de intressantaste karaktärerna. Detta kontrasteras mot den murriga värld av fattigdom, svält och kroppsarbete som finns på andra sidan Långa bron.
Slutet är annorlunda än i filmen; där filmen slutade något abrupt och rumphugget får serien mera ett avslut. Men liksom filmen präglas serien av en känsla av melankoli och sorg – över livets gång, människans oförmåga och ofullständighet, allt som blev som det blev eller inte blev alls.