Pappersbroar starkare än stål
Teater som bygger broar och inger hopp bjuds det på i Hanna Brotherus Paperisilta. Nationalteatern turnerar med föreställningen på finländska flyktingförläggningar.
Regi och koreografi: Hanna Brotherus. Musik och ljud: Sanna Salmenkallio och Mikko Perkola. Dramaturgi: Taija Helminen. Visuell planering: Katri Rentto. På scenen: Nina Hyvärinen, Jussi Lehtonen, Mikko Perkola. Nationalteaterns turnéscen, föreställning på Berghälls flyktingförläggning 8.12.
Årets teaterupplevelse äger inte rum i ett rött hav av plyschklädda stolar, under takfresker med målade pastellänglar. Årets teaterupplevelse äger över huvud taget inte rum i en traditionell salong, utan på ett kantstött hotell i Berghäll som nu är hem för ett hundratal asylsökande.
Paperisilta (Pappersbron) är andra delen av Nationalteaterns projekt som granskar den finländska invandringspolitiken. Medan Paperiankkuri (Pappersankaret) på Nationalteaterns lilla scen skakade om finländarna riktar sig uppföljaren till asylsökande och visas under en tid framöver på olika flyktingförläggningar i landet.
Några solkiga glittergirlander påminner om julen i salen på Berghälls flyktingcentral. Rummet är fullpackat av kvinnor och män, gamla och unga. Folk verkar gruppera sig efter kön och nationalitet. På främsta raden är publiken koncentrerad, längre bak hörs viskningar, fniss från tonårskillar och trudelutten från en envist ringande mobiltelefon.
Jag funderar på vad den långa smala tonårspojken i collegetröja som sitter bredvid mig kan ha upplevt innan han kom hit. Eller vilka trauman den distingerade mannen med svartbågade glasögon framför mig kan bära på. På scenens fondvägg breder en världskarta ut sig. Hur känns det att sitta här mil ifrån sitt hem – om det ens längre finns – i ett gråslaskigt Helsingfors? Känns det sorgligt, för jävligt eller kanske tryggt?
Det är inte det konstnärliga värdet som gör Paperisilta till årets viktigaste föreställning. Nog för att det bidrar – regissören Hanna Brotherus visar åter hur djupt hennes poetiska koreografi berör och hur starka känslor den vackra melankoliska musiken som sipprar ur Mikko Perkolas gamba kan väcka.
Det är ändå engagemanget bakom som gör det här till en så angelägen föreställning. I en tid av ironi och cynism ger ensemblen sig hän idealismen och tanken om att teater kan bygga broar mellan ”oss” och ”dem” – pappersbroar som är starkare än stål. Det är både rart och viktigt.
Bearbetar sorg
Visserligen tänker jag först att det är lite fånigt när en grupp finländska konstnärer utan erfarenhet av krig ska förmedla upplevelsen av rädsla och desperation för en publik som varit med om saker som ensemblen knappt kan förstå.
Men snart släpper misstänksamheten, alla verkar nämligen bli betagna av Nina Hyvärinens smäckra rörelser, hennes dans med en fladdrande chiffong som till en början är svart och sedan skiftar färg till grannare kulörer. Också de hårda marschrörelserna i inledningen mynnar så småningom ut i lyft och omfamningar. Medan Paperiankkuri strävade efter att få finländarna att ta sitt ansvar visar Paperisilta på hoppet och möjligheten att bearbeta sorg.
Välfungerande är också den finska texten. Sångerna och talet borde kanske ändå ha gått på engelska för förståelsens skull. Finast blir det när Jussi Lehtonen reciterar några enkla men kärnfulla rader ur en dikt på bland annat finska, engelska och franska. På svenska kunde orden lyda: Glöm mig inte. Precis som jag inte glömmer doften av äppelblomman eller att havet växer fram ur små vattendroppar.
Nationalteaterns nyinstiftade turnéscen är en viktig institution eftersom den stöder sig på tanken om teater som public service. Att man oavsett socioekonomisk ställning och juridisk status – som i asylsökandenas fall – har rätt till högklassig kultur.
Dessutom lyckas man föra åtminstone mig på nytt närmare verkligheten. På Berghälls flyktingcentral sitter alldeles vanliga människor och njuter av teater. Det är de här människorna vi låser in och nekar inträde i vårt gråslaskiga land.