Ruggiga livsöden i radio-Woyzeck
Text: Georg Büchner. Översättning: Tage Aurell. Bearbetning och regi: Marielle Eklund-Vasama. Musik: Timo Hietala. Teknisk regi: Niko Ingman. Personer: Jan-Christian Söderholm, Rebecca Viitala, Max Bremer, Robert Enckell, Sam Huber, Tuukka Vasama, Alfons Röblom, Fred Negendanck. Radio Vega i dag kl. 17.10.
I en tid där social service bantas ner och klyftan mellan rik och fattig växer känns Woyzeck innerligt aktuell. Socialkritiken i Georg Büchners aldrig fullbordade pjäs från 1836 träffar fortsättningsvis mitt i prick, kanske för att profitörerna resonerar på samma sätt då som nu. ”Han är en god människa – men han har ingen moral, Woyzeck!”, som Max Bremers kapten låter den fattiga soldaten förstå under den dagliga rakningssessionen.
Men det är inte Woyzeck som saknar moral utan hans omgivning och skickligt lyckas regissören Marielle Eklund-Vasama skapa en ruggig ljudvärld som sjunger om förfall i Radioteaterns tappning. Jan-Christian Söderholms fattiga soldat hankar sig fram efter bästa förmåga. Fattigdomens träsk är djupt och livet surt speciellt då Woyzeck är underställd förmyndare som gardeskaptenen och Robert Enckells vämjeliga doktor som köpt hans kropp för en spottspjuver för allehanda ”medicinska” experiment – bland annat en ärtdiet. När Woyzeck i feberyra tar till kniven sympatiserar man inte med honom, men inte heller kan man finna honom ensam skyldig till sin handling. På så sätt gör Büchner effektivt upp med tanken om var och en som sin egen lyckas smed – samhället sätter ju inte stopp för mordet, trots att det ligger inom dess makt.
Gräsliga gubbar
Eklund-Vasama skruvar ner naturalismen i pjäsen genom att tillföra Woyzeck nya täta monologer. Dels är det ett funktionellt grepp då publiken inte har tillgång till miner och gester och upplästa scenanvisningar kan vara trista. Men framför allt känns det fräscht och ger ibland en nästan komisk underton som när Woyzeck konstaterar att vapendragaren Andres (Alfons Röblom) nog måste vara ett påhitt – man hör ju det på hans enstaviga svar. Den febrigt surrealistiska stämningen får också humoristiska nyanser tack vare Enckells och Bremers härligt karikerade porträtt. De får till riktigt gräsliga gubbar med hjälp av kännetecknande talfel och självgod samtalston.
Radioteaterns Woyzeck är ett välgjort paket som dessutom bjuder på en viktig tankeställare lämpligt till självständighetsdagen. Det är ju trots allt vi som formar våra woyzeckar.