Familjelivet under teatermikroskopets lins
Text och regi: Katja Krohn. Scenografi: Teppo Järvinen. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. Ljus: Kare Markkola. Ljud: Esa Mattila. På scenen: Wanda Dubiel, Samuli Niittymäki, Antti Pääkkönen, Tuomas Rinta-Panttila, Lotta Lindroos, Karoliina Niskanen, Jukka-Pekka Palo, Lauri Karo, Leo Pärnänen, Joel Bonsdorff. Urpremiär på Nationalteaterns lilla scen 2.12.
Nationalteatern håller sannerligen koll på sin samtid. Hipsterungdomar med trendigt urmodiga hojar har flyttat från flanörstråket Stora Robertsgatan till lilla scenen där också något så aktuellt som de etiska aspekterna av genändring diskuteras i föreställningen Pikkujättiläinen.
Trots de naturvetenskapliga förtecknen behöver humanister inte rädas, biotekniken avhandlas lättsamt i föreställningen vars manus och regi bär Katja Krohns signatur. Under mikroskopets lins hamnar i stället de moraliska sidorna av vetenskapliga innovationer. Den lilla jätten syftar visserligen på den dunderorganism som Wanda Dubiels genforskare trollar fram bland provrör och pipetter i laboratoriet, men också på den gigant som härskar i hennes privatliv – tonårssonen Karo (Samuli Niittymäki).
Handlingen vecklas fram i den snillrika scenografin där varje scen utspelas i robusta containers som öppnas likt luckor i en adventskalender. Vi rör vi oss på toppen av Maslows pyramid. Alla basbehov är tillfredsställda och karaktärerna siktar nu på självförverkligande. Dubiels Kristiina Suxén vill få ära för sin forskning och hennes sambo Markus (Antti Pääkkönen) tackar nej till byggjobb på grund av sina stenhårda principer. Sonen Karo sällar sig till de uppkäftiga ekoaktivisterna som med biologistuderande Laura (Karoliina Pesonen) i spetsen strävar efter att få sina röster hörda med hjälp av hemmagjorda Youtube-filmer och attentat mot köttproducenter.
Hög igenkänningsfaktor
Det bjuds på fyndig vardagsdialog och hög igenkänningsfaktor, speciellt i replikväxlingen mellan Dubiels och Niittymäkis mor och son. Intensivt gestaltar Dubiel den jäktade mamman som med sitt ständigt dåliga samvete lockar fram både sympatier och antipatier hos publiken. Niittymäki bjuder i sin tur på många trovärdiga raseriutbrott i äkta fjortisanda.
Som motpol till familjelivet fungerar mammans arbetsplats, den lilla firman Heliogen som till en början sysslat med traditionell pelletproduktion men nu gett sig in på bioteknikmarknaden. Chefen, spelad av en karismatisk Jukka-Pekka Palo, härskar fortfarande med hjälp den klassiska mangagement-by-perkele-stilen men får vägledning i den nya europeiska kulturen av sin uppåtsträvande assistent (Lotta Lindroos). Den roligaste karikatyrteckningen är ändå Tuomas Rinta-Panttilas finansvalp Jan vars peppade predikan om framgång – som rymmer både fåniga analogier och engelska slogans – kunde vara hämtade ur affärstidningen Kauppalehtis Optio-bilaga. Dagens ekonomiska retorik har klätts i figursydd kavaj och svartbågade glasögon.
Dramaturgiska problem
I grunden gillar jag verkligen Krohns text och de pratiga dialogerna men scenerna är ofta för långa och går i slutändan på tomgång. Det finns också större dramaturgiska problem. Då pjäsen bygger på små spänningar som finns i varje scen känns den dramatiska upplösningen ganska apart från helheten. Visserligen är utgångspunkten angelägen – för en gångs skull får en medelålders kvinna spela rollen som protagonist och gnaga på de stora livsfrågorna. Problemet är bara att det blir ett jättekliv från lilleputtarnas rike – firmafester och egnahemshusdrömmar – som enligt mig det väsentliga i pjäsen till ett lite oklart Doktor Faustus-budskap som känns mer banalt än behövligt.