En glittrande men trubbig julsaga
Charles Dickens En julsaga har många dramatiska komponenter: girighet, skuld, ånger och till slut förlåtelse och glädje. Att skildra en girigbuks julnatt är ju ett perfekt dramaturgiskt koncept, något så motsägelsefullt som jul och snålhet är svårt att tänka sig.
Text: Charles Dickens. Regi, dramatisering och översättning till finska: Kurt Nuotio. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Musik: Mika Fagerudd. Sångtexter: Eppu Nuotio.Koreografi: Reija Wäre. På scen: Kari Heiskanen, Harri Nousianen, Olli Ikonen, Ilja Peltonen, Jani Karvinen, Jouko Keskinen, Petri Liski, Karin Pacius, Paula Siimes, Sari Puumalainen, Pia Andersson, Tero Jartti, Ville Seivo, Amos, Johannes och Robert Brotherus, Meeri Aho/Saimi Kuronen, Daniela Helanne/Kaisla Huvinen, Elli Aro/Virva Myllyaho, Linnea Lång/Vilma Sippola, Viola Sarsila/Pinja Lahtela, Anniina Vaijonen/Stella Urbanski, Hannele Sarkki. Åldersrekommendation: från 6 år. Speltid: 2 timmar 10 minuter. Premiär på Nationalteaterns stora scen 30.11.
Det finns många anknytningar till Charles Dickens eget liv i sagan. Han skrev julsagan för att kunna betala av en skuld, och rädslan för ekonomisk nöd går som en röd tråd genom både liv och författarskap. I En julsaga (1843) är det den snåla Ebenezer Scrooge (Kari Heiskanen) som är huvudperson. Att fira jul är lika onödigt som att bli kär, tycker han.
Scrooge möter tre andar. Det tredje mötet får honom att inse att ett liv som levs så att ingen kommer att sakna en när man dör är förfelat. Men före det har Dickens hållit sin publik på pinobänken ganska länge med beskrivningar av Scrooges förhärdade hjärta och samvetslösa indrivningar.
Nationalteaterns uppsättning tar fasta på det visuella. Scenografin är minutiöst uttänkt av Kati Lukka. Färgskalan går i alla tänkbara nyanser av rött och brunt. Här finns djup, snöglitter och Londondimma, och scenbytena går sömfritt. Vridscenen ger iscensättningen en dimension till och fungerar som en tidsaxel kring vilken Scrooges liv snurrar. Scenen där Jacob Marleys ande uppenbarar sig första gången, snabbt förbiilande i en fönsterglugg, är kanske det mest skrämmande. Men den är snabbt överstånden.
Tyvärr saknas nyanser och djup i dramatiseringen och regin av Kurt Nuotio. Redan när den första anden dyker upp blir man övertygad om att Scrooge innerst inne är god, att han bara väntat på anden för att få genomgå metamorfosen från ondsint snåljåp till glad och ansvarskännande arbetsgivare och morbror. Man har tagit udden av dramat och gjort ett kostymdrama i julens varma färger, till toner av Markus Fagerudd. Det här går mot Dickens berättargrepp.
Skuldmotivet (både skuldkänsla och att stå i skuld rent materiellt) är något man tycker att det kunde vara värt att spinna vidare på, men det görs inte här. Publiken blir trots Scooges dystra verksamhet kvar med känslan att blotta ordet ”jul” ska få en på gott humör. I stället för att medge att det inte alltid är så, förstärker Nationalteatern glansbilden.
För barn i yngre lågstadieåldern, som inte hunnit bekanta sig med Dickens, fungerar den här versionen säkert. Den är visuellt övertygande, och ett sympatiskt drag är att skådespelarnas karaktärsdrag och personliga utseende snarare mejslats ut än slätats över.