Damerna dansar i minneslunden
Liisa Pentti visar de dödas närvaro i livet, och hur svårutplånade minnen är. En rad ur en dikt, en slinga ur ett musikstycke kan locka fram färger, dofter och människor som länge varit försvunna.
DANS
Koreografi, dans och text: Liisa Pentti. Konstnärlig rådgivning: Frans Poelstra. Ljusdesign: Meri Ekola. Kostym: Terttu Torkkola. Föreställning på G18 30.11.
Ett roligt sammanträffande är att byggnaden där Liisa Penttis föreställning The Weight of My Heart (Mitt hjärtas tyngd) äger rum, en gång i tiden inhyste Finlands första finska flickskola. Den historiska fonden ger föreställningen ytterligare lager av mystik. Man kan lätt föreställa sig töserna springa över stengolvet, höra deras röster och skratt eka i de långa korridorerna på kulturcentret G18. Deras stämmor sällar sig till de andra kvinnoröster Pentti frammanar med sitt danssolo.
Monologen The Weight of My Heart är en personlig hyllning till några av Penttis konstnärliga idoler. Hon återger ett stycke ur performanceartisten Marina Abramovics koreografi, skildrar genom en humoristisk och vacker rörelsebana hur den ryska poeten Marina Ivanovna Tsvetajeva förlöser ett barn mellan cigarettblossen och djupdyker i psykoanalytikern Sabina Spielreins livshistoria.
Att tal integreras i dans gör föreställningen mer tillgänglig. Jag kan heller inte avgöra vilket element som är starkare: den poetiska och humoristiska texten eller den underfundiga koreografin som en av Finlands bästa nutidsdansare utför med en innerlig känslighet.
Personliga minnen
Tilltalet är genomgående personligt. Det här är Penttis vandring i minneslunden. Precis som Spilreins älskare, psykoanalytikern Jung, spred ut stenar i sitt hem då han tänkte sig att de innehöll själar strör Pentti ut sina minnen i det avskalade scenrummet. Hon öppnar sitt privata fotoalbum och målar upp ögonblicksbilder: en 18-årig finsk au pair-flicka som dansar till Sibelius Valse Triste i sin värdfamiljs lägenhet i sextonde arrondissementet i Paris, en 19-årig gymnast uppe i Belgrads tevetorn tillsammans med två jugoslaviska gymnaster – en av dem hennes framtida man – och en medelålders kvinna som deltar i sin kusins begravning och än en gång upplever hur Valse Triste kan fylla rummet med ljus.
Förgängligheten dansar ständigt med. Bilden av Marina Abramovic, som tillsammans med sin man spänner strängen på en pilbåge mellan sig, visar hur kärlek i vilken sekund som helst kan förvandlas till död. ”Kärlek och förgörelse kommer från samma källa”, skriver i sin tur Sabina Spielrein.
Pentti visar de dödas närvaro i livet, och hur svårutplånade minnen är. En rad ur en dikt, en slinga ur ett musikstycke kan locka fram färger, dofter och människor som länge varit försvunna. Tevetorn kan bombas ner men minnet av förälskelsen förblir. Det enda man inte kan upprepa är framtiden.
The Weight of My Heart tjusar definitivt men det är svårt att få till ett kammarspel i en dragig korridor. En sal eller studio med en dörr att stänga och något slags ljud- och ljussystem hade lämpat sig bättre. Penttis lekplats i G18:s galleri är visserligen charmigt hemmagjord men ekot, pladdret från folk i trapporna och ljudet från en dammsugare någonstans i den gamla byggnaden gör att förtrollningen ibland släpper och omvärlden bryskt gör sig gällande.
Föreställningar på G18 till 15.12. Fler föreställningar i januari på Liisa Penttis nya studio på Henry Fords gata 6.