Recension: Från Moskva till Ulan Bator
"Det som fascinerar mest i den här lilla romanen är Rosa Liksoms mästerliga förmåga att visualisera livet och landskapen" skrev Marianne Bargum 9. 10 i sin recension av årets Finlandiavinare.
Roman. WSOY 2010
Rosa Liksom debuterade 1985 med kortberättelserna Yhden yön pysäkki. Med henne kom en ny röst in i den finska litteraturen, och boken övertygade till och med de mest surmulna franska kritikerna, som på den tiden ansåg att den finska prosan var långtråkig.
Ryssland har funnits med i Liksoms författarskap i många år. Det gamla Sovjet, med alla sina märkvärdiga sedvänjor, med sin matbrist och brutalitet, sina nedsmutsade vattendrag, men också människors generositet och segslitna förmåga att överleva alla umbäranden, allt det här har satt sina spår.
Det slitna gamla Sovjet
Den nya boken, Hytti nro 6 ("Hytt nr 6") är en kärleksförklaring till det slitna gamla Sovjet, sett genom tågfönstret på väg från Moskva till Mongoliets huvudstad Ulan Bator. Den som reser kallas bara ”tyttö”, flickan, hon kommer ursprungligen från Finland, och säger knappast ett ord under hela resan. Med bävan väntar hon på sin hyttkamrat och hoppas att den grovhuggna mannen med öron som blomkål och hårig bringa inte ska dela hytt just med henne. Det gör han, och han bjuder henne genast på mat och vodka, som visar sig vara en dryck han inte kan vara utan.
Varför reser hon hela vägen till Ulan Bator? Svaret får läsaren via flickans inre monolog. Hennes stumma resa med den pratsamma hyttkamraten varvas med bilder från det Moskva hon har lämnat, en studiestad där hon blivit bekant med en pojke och hans mamma. Denna Mitka spökar sedan i hennes minnen under hela resan – det framgår att han har tagits in på mentalsjukhus och att flickan blivit förälskad också i hans mamma. Drömmen om tågresan hade Mitka planterat i hennes huvud, och här sitter hon och gör den utan honom, medan hon tänker tillbaka på sitt liv och försöker avvärja sin hyttkamrats allt mer närgångna inviter.
Bokens dramatik uppstår ur den livsberättelse som mannen öser ut över flickan, men framför allt av det som tåget åker förbi: den sibiriska vinterns växlande ljusförhållanden, den smutsiga snömodden, hungriga hundar och halta kråkor på perrongerna, huttrande människor, butiker med gapande tomma hyllor.
Ibland måste tåget vila, och då tar sig flickan en promenad in i någon stad, köper sprit åt sin hyttkamrat som småningom blivit en trygghet i hennes ensamma tillvaro, trots att han underhållit henne med otaliga berättelser om sina erotiska eskapader och om män som gjutit en våldsam död, eller som han själv kallblodigt huggit ihjäl med sin kniv.
Tågresan blir en resa in i minnena, och mot nya möjligheter. Då hon nått resans mål är hon äntligen färdig att resa tillbaka till sitt kära Moskva. Man hör ekon av Tjechovs Tre systrar, men också av många andra klassiker i den ryska litteraturen, som Rosa Liksom riktar ett tack till i slutet av boken.
Visualiserat landskap
Det som fascinerar mest i den här lilla romanen är Rosa Liksoms mästerliga förmåga att visualisera livet och landskapen. Hon är ju också bildkonstnär, och bildspråket i boken är ofta mycket överraskande, och alltid fullt av laddning: ”Kolea koillinen tuuli kuljetti mukanaan balalaikan kirpeitä säveliä. Kiskoilla lepäili uupuneita ja hiljaisia vetureita. - - - Maidonvalkoinen,nopeasti putoava taivas alkoi heitellä koleaa räntätihkua pakkastuulen tuivertamaan maahan, koko avaruus oli täynnä masentavaa ikävää.” (En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.)
Recensionen ingick i Hbl 9. 10 2011.