Esbos egen Marilyn
Manus: Peter Stone. Musik: Jule Styne. Regi: Marcus Groth. Musikarrangemang: Mika Siekkinen. Koreografi: Jari Saarelainen. Dekor: Peter Kirjonen. I rollerna: Christoffer Isaksson, Tommy Haakana, Monica Borgström, Heidi Nyman, Lauri Elonen, Elisabeth, Langinauer, Tia Kirjonen, Linda Pellinen, Hans Selenius, Kristoffer Kumenius, René Blomster, Julian Forsbäck-Turunen, Magnus Sandström. Föreställning på Fallåker 25.11.
Det finns många, bland dem undertecknad, som anser att Billy Wilders Some Like it Hot (1959) är den bästa filmkomedi som någonsin gjorts. Kanske är även det förklaringen till att musikalversionen från 1972, Sugar, aldrig etablerat sig som en av de största framgångarna vare sig på Broadway eller i West End.
Dylika futila bagateller bekommer dock ej Fallåkerensemblen, som med sedvanlig lust och energi utmanar traditioner och konventioner med en fullkomligt dödsföraktande attityd. När Heidi Nymans Sweet Sue svetsar som värst vill man verkligen inte vara föremålet för hennes ilska och även om Kristoffer Kumenius gangsterboss Spats Colombo ter sig nog så godmodig är han definitivt ingen man vill möta i en mörk gränd.
Det kan inte hjälpas att Tony Curtis och Jack Lemmon för all framtid etsat sig in på näthinnan i nätstrumpor och högklackat, men Christoffer Isaksson och Tommy Haakana är sanslöst festliga som Bemböles musikerkopior – handen på hjärtat, vem vill inte se Haakana i rosa tyll? Och även om Esbos egen Marilyn Monroe, Monica Borgström, självfallet stiger i de största skorna gör hon det på ett sätt som, såväl vokalt som sceniskt, sitter som gjutet.
Spelar av hjärtans lust
Regissören Marcus Groth har utvunnit ungefär så mycket som möjligt är ur detta härliga gäng. Det finns småsaker här och där att anmärka på och intensiteten sjunker ohjälpligt mot slutet, men det är petitesser i sammanhanget. Här har vi ett amatörgäng som spelar av hjärtans lust, vilket som bekant ofta förslår förbluffande långt.
I de övriga rollerna noterar vi en dråplig Lauri Elonen som närsynte managern Bienstock. Elisabeth Langinauer, Tia Kirjonen och Linda Pellinen är tjusiga bandmedlemmar, medan Hans Selenius givetvis är den enda man kan tänka sig som trånsjuke miljonären Osgood Fielding, som får äran att leverera filmhistoriens odödligaste slutreplik.
Jule Stynes musik är rätt oemotståndligt pastischerande och Fallåkerveteranen Mika Siekkinen har, sin vana trogen, gjort ett genomgediget jobb med sitt förinspelade musikband. Jari Saarelainens väloljade koreografi och Peter Kirjonens lika enkla som stämningsskapande dekor sätter den självklara guldkanten på det hela.