Recension: Märklig blandning av allt mellan himmel och jord
Medv. Kammarorkestern Avanti, Kampin Laulu, Uri Caine, dirigent och klaviaturer, Barbara Walker, gospelsång, Jim Black, trummor, Verneri Pohjola, trumpet, Ville Herrala, bas, Kari Turunen, körinstudering, Hannu Vasara, barockviolin, Mikko Perkola, cello och gamba, Eero Palviainen, luta m.fl. Musikhuset 13.11.
För några år sedan stötte jag på Jacques Loussier Trios inspelningar av Bachs musik. Ah, så härligt att kunna kombinera två av mina favoriter, Bach och jazz, tänkte jag nyfiket. Jag köpte skivan, satte på den och blev utled från första början. Då, senast då, visste jag att jag ville avnjuta min Bach som Bach. Jazz skall också spelas på jazzens villkor och inte blandas med allt möjligt annat, tänkte jag.
När amerikanska jazzpianisten och keyboardisten Uri Caine (f. 1956) kom till Helsingfors och framförde sina Goldbergvariationer tillsammans med kammarorkestern Avanti och en rad andra musiker inför en halvtom konsertsal i Musikhuset fick vi åter möta en man som vill röra om i musikhistorien.
I Caines trettio variationer inspirerade av Bachs Goldbergvariationer handlar det inte enbart om att skapa en "experimentell fusion mellan barock och jazz", utan om en båt som seglar "hänsynslöst som ett sjörövarskepp genom historiens och olika epoker och stilar" (som saken uttrycks i programbladet). Milda Matilda!
Främmande jaktmarker
Här blandas mambo, tango, klezmer och shuffle med en rad mer eller mindre lyckade pastischer renässans- och barockmusik och klassiska tonsättare som Händel, Vivaldi, Verdi och Mozart. Den enda pastischen som tycks slå huvudet på spiken är Rachmaninovavsnittet som är träffande i sin sötma och längtan.
Musikerna – bandet, kören, barockmusikerna, stråkkvartetten och alla andra – är givetvis otroligt skickliga, men det är bara Caine själv, gospelsångerskan Barbara Walker och trummisen Jim Black som tycks röra sig inom sin comfort zone. Alla andra verkar mer eller mindre borttappade.
Sist och slutligen ställs man inför samma frågor som med Loussier, Swingle Singers, P .D. Q. Bach och vad allt de heter: Vad är poängen? Vad är vitsen med att blanda Bach med allt möjligt annat? Och skall slutresultatet kallas kitsch, sammelsurium, potpurri, mix eller upptäcktsfärd?
Ett ännu större problem är att hela musikskapandet känns så introvert. Det är bra med konstnärliga visioner men i det här fallet kändes det som att allt kretsar kring Uri Caines fantasier och upplevelser.
Antingen älskar man eller så hatar man detta. Eller så känns det hela bara otroligt märkligt.