Recension: Ryska tongångar i finsk skrud
Veckans HSO-konsert kombinerade fyra verk av fyra tonsättare som alla på sätt och vis kändes närstående men ändå väsensskilda: Carl Nielsen (1865–1931), Rodion Sjtjedrin (f. 1932), Claude Debussy (1862–1918) och Alexandr Skrjabin (1872–1915).
Som gemensam nämnare kan nämnas ett slags universellt, centraleuropeiskt tonspråk. Inte ens de både ryssarna, Stjedrin och Skrjabin, känns särskilt ryska (på det sätt som Tjajkovskij och Mussorgskij gör). Nielsen är vida känd för att ha anammat ett mera universellt tonspråk än sina nordiska samtida (Grieg och Sibelius). Och även om de orientaliska intrycken är närvarande till exempel i den förföriska flöjten i Debussys genombrottsverk En fauns eftermiddag, är verket stadigt förankrat i en centraleuropeisk tradition.
Om man ser till årtalen var tre av verken, Prélude à l’après-midi d’un faune (1894), Nielsens Heliosuvertyr (1903) och Skrjabins Extasens poem op. 54 (1908), komponerade inom loppet av fjorton år, vilket naturligtvis vittnar om hur nämnda tonsättare dels testade tonalitetens gränser och dels närmade sig den spirande modernismen på tröskeln till 1900-talet.
Vägen är målet
Både Faunen och Skrjabinpoemet utforskar klangfärg på ett fullständigt fascinerande sätt. Medan Debussy målar upp en egen värld på tio minuter med flöjten, valthornet och harpan som effektiva beståndsdelar, känns Skrjabinpoemet närmast som ett knappa halvtimmen långt psykologiskt suktande efter en klimax som slutligen ”bara” är ett jättelikt C-durackord. Här om någonstans är det vägen som är målet. Nielsenuvertyren kändes i sammanhanget närmast som en enda stor andning som onödigt obemärkt sveper förbi, trots vackra hornsignaler av Mika Paajanen.
I Rodion Sjtjedrins hundra år senare skrivna Oboekonsert (2009) är uttrycket förvånansvärt jämnt för att vara skriven av en dylik eklektiker. Färgmässigt är stycket nästan gråare än Musikhuset självt och oboestämman, virtuost tolkad av ryssen Aleksej Ogrintjuk, tycks till största delen bara skapa en knottrig yta. Trots vissa orkesterinterludier är stycket förvånansvärt händelsefattigt. Själv undrar jag om detta är Sjtjedrins sena stil; var är lekfullheten, lustigheten och spjuveraktigheten, gospodin Sjtjedrin?
För Stadsorkestern hade det ännu funnits en del att fila på hos blåsarna. I övrigt spelade orkestern förtjänstfullt under Dima Slobodeniouks ledning.