Tidlöst dilemma i rysk Ivanov
Anton Tjechov: Ivanov. Regi: Alexander Bargman, Anna Vartanjan. Dekor: Nikolaj Tjernysjev. Dräkter: Nika Velgzaninova. Musik: Andrej Surotdinov. I rollerna bland andra: Vitalij Kovalenko, Anna Vartanjan, Gennadij Alimpijev, Galina Zjdanova. Takoy Teaterns gästspel på Alexandersteatern 3.11, Stagefestivalen Teater från Ryssland 3–6.11.
I S:t Petersburgensemblen Takoy-teaterns uppsättning av Anton Tjechovs (1860–1904) pjäs Ivanov förenas ett rätt traditionellt psykodramatiskt regigrepp med en tragikomisk ramstruktur, en energisk gestik och en murrig dekor som för fram den alienerade, egoistiska, moraliskt förfallna och lidande människans dilemma i en tidlös värld.
Alexander Bargman och Anna Vartanjan har gjort regin till föreställningen som flitigt visats utomlands. Titelrollens tjänsteman Ivanov (Vitalij Kovalenko) befinner sig på fallrepet ekonomiskt sett, han brottas med en identitetsproblematik och älskar inte längre sin döende hustru. I omgivningen finns en greve, som också mestadels är virrig, en läkare som på något sätt försöker stödja Ivanov och den bullrande familjen Lebedev där dottern Sjura (Galina Zjdanova) svärmar för Ivanov.
Ivanovs rika hustru Anna med sin judiska bakgrund mobbas av familjen Lebedev – något som markeras mycket tydligt flera gånger och också relaterar till förföljelser av minoriteter i dagens Ryssland.
Koder till nuet
Tjechov förlade visserligen sin pjäs till 1880-talet men i Takoy-teaterns uppsättning kan man läsa in koder både till nuet och till en universell problematik som berör det mänskliga lidandet på olika plan.
Det här syns både i valet av dräkter, i den brunaktiga dekoren där slarvigt framställda prylar från olika tider samsas om utrymmet och i det varierande musikvalet. Dessutom ingår en ljussättning som i sina skiftningar och fokuseringar accentuerar det psykofysiska förfallet som småningom utbreder sig på scenen.
I början av den tre timmar långa föreställningen avfyras ett gevärsskott. I slutet, då Ivanovs hustru dött och den planerade vigseln med Sjura borde äga rum, brakar Ivanov psykiskt ihop och förenas med hustrun Anna – eller egentligen med hennes vålnad.
I Ivanovs gestalt, men också via kollektivet omkring honom, lyckas föreställningen på ett intensivt, hetsigt markant sätt få fram en tolkning av en människa som inte klarar av att leva utan tappat bort sig själv i jakten efter mera pengar.