Recension: Revolutionerande tongångar
Dirigent Okko Kamu. Sibelius, Liszt, Bartók. Musikhuset 4.11.
Det var ett slutsålt Musikhus som tog emot Lahtis stadsorkester och flera busslaster med Lahtisbor som kommit för att uppleva den nya konsertsalen och stötta de sina.
Konsertens första hälft bestod av två symfoniska dikter. Jean Sibelius Oceaniderna med sina dubbla pukor och harpor klingade impressionistiskt och med antydningar om en framtida pointillistisk estetik. Denna känsla bestyrktes av Okko Kamus genomtänkta tolkning av verket.
Den symfoniska diktens fader och 200-årsjubilaren Franz Liszt representerades med den berömda och medryckande Les Préludes. Att verket under andra världskriget användes som signatur för tyska Wehrmachts officiella radionyheter kan inte Liszt belastas för. Sant är att verket är ytterst verkningsfullt och skickligt orkestrerat, genomsyrat av träffande melodiska godbitar. Det är alldeles för sällan man får ta del av Liszts revolutionerande orkestermusik i konsertsammanhang, och med denna upplevelse i bakhuvudet får man hoppas, att även andra orkestrar hoppar på tåget.
Passande nog avslutades det egentliga konsertprogrammet med Béla Bartóks Konsert för orkester där de enskilda musikerna fick visa vad de går för. Som exempel kan nämnas konsertens final med de kinkiga taktarterna och de krävande enskilda instrumentalpartierna som genomfördes med stor passion och exakthet.
Som extranummer erbjöds den begeistrade publiken Sibelius gemytliga Cortège som ursprungligen skrivits för teaterbruk men som fungerar utmärkt även som avslutande karamell.
Som helhet uppvisade Lahtis stadsorkester under Okko Kamu ett brett emotionellt och tekniskt kunnande. Programmet var väl inövat och Kamu tog fram detaljer ur samtliga partitur på ett sätt som imponerade på både intellektet och känslorna.