Efter bomben var ingenting som förr
Text Peter Sellars, regi Immo Karaman, dir. Stuart Stratford, scenografi Johann Jörg, kostym Nicola Reichert, ljudplanering Mark Gray. I rollerna bl.a. Lee Poulis, Jessica Rivera, Mika Kares, Sari Nordqvist, Nicholas Söderlund och Hannu Forsberg. Premiär på Operan 4.11.
Nationaloperans nya premiär Doctor Atomic är verkligen en magnifik uppsättning som gjorts i samarbete med Saarbrückens opera. Tysk-turkiske regissören Immo Karaman har skapat en avskalad men starkt suggestiv föreställning som är full av kreativa idéer.
Med finurlig användning av kör och statister, scenrekvisita, litet kitsch här och där, härliga ljuseffekter, golvhissar och aktion i ultrarapid, har regin framkallat den tryckande atmosfär som rådde på militärbasen Los Alamos vid tiden för den första atombomben. Arbetsgruppen består av Johann Jörg (scenografi), Nicola Reichert (kostym) och Fabian Posca (koreografi).
Rollgalleriet är taget på kornet. Alla lever under ett strikt militärprotokoll som har sina komiska drag, men familjernas liv på basen förstörs av den kollektiva ångesten. Individerna är djupt ensamma i sitt mediterande grubbel. Själva huvudföremålet, The Gadget eller bomben, visas först i slutet och är konstruerad av rekvisita som vi sett tidigare på scenen. Dans används inte så mycket som t.ex. på den dvd från Amsterdam, som finns tillgänglig och där den stod för vinden i Los Alamos.
John Adams opera kommer att dela folk i dem som älskar operan för dess djup och finess och dem som finner longörerna svåra att smälta. Och egentligen har båda rätt.
Operans styrka är på sätt och vis också dess svaghet. Peter Sellars libretto bygger på vetenskapsmännens egna anteckningar och på dikter som kunde ha stått dem nära. Librettot har alltså en autenticitet som är ovanlig i fiktion. Sellars lär mest ha använt sig av copy paste-metoden och inte lagt till så mycket ur egen fatabur. Det är en otrolig prestation i sig.
Texten har ibland högt litterärt värde men är också ofta kryptisk så till den grad att dramaturgin blir lidande. De centrala personerna talar mest i monologer och dramatisk konfrontation mellan dem förekommer inte så ofta. Å andra sidan är texten så associationsrik att den säkert har mera att ge än vad som öppnar sig vid första påseende.
Vetenskapsmannens dilemma och ansvar, då han uppfinner världens mest dödliga vapen, är en intressant fråga. Oppenheimer hade allierat sig med politikerna i Washington och ansåg, så kommunist han var, att det var de som svarade för hur teknologin skulle användas. Han visste så väl att ingenting skulle bli som förr efter denna uppfinning. Hans karaktär får vissa drag som påminner om Wotan eller Faust och jag upplever hans stora monolog till den tregestaltade guden som en av operans konstnärliga höjdpunkter. Här får musiken också tonartskänning i d-moll.
Härligt musiklandskap
Vid tiden för Nixon in China (1985) skrev John Adams en mera betonat minimalistisk musik med typiska upprepningar. Nu använder han sig av denna teknik bara i effektfulla stunder ofta förknippade med bomben. Annars balanserar han med sin briljanta orkestrering i tonalitetens gränsmarker.
Det musikaliska utförandet var bländande. Kören gjorde en speciellt stark insats och den har också fint material att sjunga. Föreställningen försiggår i ett heltäckande härligt musiklandskap med surround-effekter. Det börjar med ljud bak i salen, så kommer orkestern med och sångarna har placerats in i ljudlandskapet med diskret mikrofonteknik. Rösterna hörs bra men inte för bra och orkestern spelar sprakande under Stuart Stratfords ledning.
Lee Poulis sjöng Oppenheimer fint med sin täta tenorala baryton. Mest imponerande var kanske Jessica Rivera som sjöng hustruns fantastiska solonummer med bländade teknik. Mustigt sjungande Sari Nordqvist var en litet Erda-liknande figur som den indianska barnsköterskan.
Mika Kares röst lät rund och skönt klingande som Edward Teller, Oppenheimers protesterande kollega. Goda insatser gjorde även Nicholas Söderlund som general Groves, Hannu Forsberg som meteorolog och tenorerna P-H Precht (Wilson) och Jyrki Anttila (läkarkaptenen Nolan).
Slutet av operan blev en påfrestande väntan på en smäll som aldrig kommer. Med en tickande nedräkning i orkestern och en uttänjd tidsuppfattning blev finalen onekligen en antiklimax. Den olyckliga japanska moderns röst är gripande men fungerade inte riktigt som slutkläm.