Fult och vackert om vårt land
Text: Elina Snicker. Regi: Anni Ojanen. Scenografi: Kaisu Koponen. Ljud: Heidi Lind. Ljus: Max Wickström. Dräkter: Siru Kosonen. Dramaturgi: Minna Leino. Foto: Heli Sorjonen. Video: Pyry Hyttinen, Heli Sorjonen och Kaisu Koponen. Flygfoto: Ville Hyvönen. Animationer: Jere Virta, Sari Pekkanen och Peter Schulman. På scenen: Noora Dadu, Esa-Matti Long, Saska Pulkkinen, Elli Castrén, Heikki Nousiainen, Niina Sillanpää, Heikki Pitkänen, Zoan Atanasov. Premiär på Willensauna 26.10.
Morgonen efter riksdagsvalet åkte jag utomlands. Det kändes skönt att lämna Finland och väl borta hade jag faktiskt ingen lust att återvända. Jag kände inte längre igen mig i de värderingar som en så stor del av folket tycktes ha.
Elina Snickers Maamme (Vårt land) artikulerar den frustration som jag och säkert många andra känt efter Sannfinländarnas valframgång. Jag gillar inte Edelfelt så värst mycket, jag tycker att rågbröd smakar surt, jag dricker inte mjölk och min finska är långt ifrån perfekt. Jag passar helt enkelt inte in i den finländska identitet som just nu erbjuds.
Visst är det främst den urbana högutbildade medelklass som utgör Nationalteaterns stampublik som känner igen sig i föreställningen på Willensaunascenen. Den försummar ändå inte den andra sidan. Halva pjäsen tillägnas ett Finland utanför centrum och röster som annars inte hörs så ofta på teaterscenen.
Genom filmiska scener som abrupt bryts av en bländande kamerablixt skildrar regissören Anni Ojanen protagonisten Mandys (Noora Dadu) resa genom dagens Finland. Här möter hon avfolkade förstäder med tomma stadskärnor där köpcentrens smutsvita skelett bara rymmer barer och pizzerior. Det är här man kanske kan reda ut varför invandrarfientligheten är så stark, varför vi tycker att vår vackra äng är så trång att inte fler kan få plats.
I radhuslägenheter bakom nogsamt låsta dörrar lurar Heikki Nousiainens ensamma krigsinvalid, Saska Pulkkinens pojke i trikåoverall och innetossor, vars tal kryddas av ljuvligt skorrande "r", Niina Sillanpääs gravida tonårstjej som hittar sällskap på nätet och Elli Castréns bärplockerska vars livssorg uttrycks i blodröda fläckar som hallon och blåbär lämnat efter sig på hennes vita overall.
De här människorna har egentligen inget emot invandrare men då ingen lyssnar på dem är det lättast att upprepa ramsan som Esa-Matti Longs fadersgestalt i brun skjorta och det aggressiva byalaget med krattorna i högsta hugg proklamerar. "Kom inte hit!" lyder budskapet.
När politiker flyttar bort all service – bibliotek, hälsocentraler och simhallar – från glesbygden signalerar de att medborgarna inte är viktiga. Den tomhet som uppstår vid insikten om att man inte räknas till samhället fylls av en konstruerad homogen identitet. Stupade soldater och nationalromantisk konst blir en klippa att klamra sig fast vid.
Nynnande vers
Snickers underfundiga text lyfts fram genom att fraser och scenanvisningar slås upp på fonden. I stunder är språket asketiskt, i stunder mynnar det ut i ett nynnande kalevala- och runebergsinspirerat flöde. Överraskande repliker som "Ut med språket jävla fjortis!" tar kål på den högtidliga stämningen och lockar fram skratt hos publiken. Speciellt den trevande kommunikationen mellan en makedonisk och en finländsk lantmätare roar.
Här finns flera fina scenlösningar: spjälgardinerna i ett fönster förvandlas till von Wrights tjäderspel och den genomträngbara träpanelen i fonden tillåter folk att försvinna och hux flux uppenbara sig igen. Höjdpunkten är den datoranimerade chattsekvensen där teatern flyttar in i en naivistiskt animerad virtuell värld där enfaldiga pratbubblor hypnotiserar publiken och driver handlingen vidare.
Föreställningen har ändå en del uppenbara svagheter. Scenerna är ofta långa och trampar på stället så länge att bra idéer nöts sönder. Man skulle inte behöva upprepa mjölkkartongerna i varje scen och det blir för mycket med två på varandra följande finska schlagernummer. Man kan också invända att pjäsen tematiskt är lik Paperiankkuri som går på stora scenen och att Dadus figur påminner om den hon hade i Ryhmäteatteris Eduskunta.
Trots det här faller jag pladask för Maamme, delvis för den fulsnygga estetikens skull. Ofta talar bildspråket i videoprojektionerna med den starkaste stämman. Den blå studsmattan som ger efter för två fötters tyngd säger en hel del om samhället. I ensamheten har vi börjat idealisera vår ensamhet. Men utan yttre impulser dör kulturen ut. Vi kvävs av vår finländskhet.