Slarvigt men viktigt om hedersmord
Får finnen Jari Tervo skriva om kurdisk hederskultur? Det får han, också med risk för att det blir fel i detaljerna, tycker Pia Ingström.
Roman
WSOY 2011
Jari Tervo har skrivit en lite slarvig och känslosam men intressant roman om den kurdiska flickan Layla.
Laylas lakan är inte blodfläckat efter bröllopsnatten – slutsatsen blir att fläckarna i stället sitter på familjens heder, och bara kan tvättas bort genom att Layla berövas livet. Layla flyr och kommer via jobbet som hushållsslav (bokstavligen) i Berlin till slut till Finland där hon tvingas prostituera sig tillsammans med den alkoholiserade finskan Helena.
Tervo är en god feminist som verkligen bryr sig om våldsutsatta kvinnor, det bevisade han genom ett besynnerligt sidospår i sin föregående roman Koljatti, där han i den politiska satiren envist försökte ympa in den dokumentära historien om ett särdeles tragiskt finskt brottsfall. Resultatet blev mycket underligt, men författarens patos var omisskännligt.
Layla genomsyras också av stark sympati för hederskulturens offer, både män och kvinnor, och indignation över den könsmaktsordning som bygger på våld och kontroll av kvinnors sexualitet.
Min gravaste invändning mot Layla som roman är att den försöker rymma för mycket ogenomtänkt stoff – här finns banditer av alla de slag, från tyska slavdrivare och kriminella pizzeriaägare till finska gubbtorskar och nynazister.
Nonchalant slarv
Den finska juristen Husein Muhammed, människorättsaktivist och politiker för de Gröna, kurd och född i Irak, gick för några veckor i sin blogg (huseinmuhammed.puheenvuoro.uusisuomi.fi) hårt åt Tervo för bristande research; Tervos kurder från slummen rör sig i fel stadsdelar i Istanbul, de kurdiska namnen är felskrivna, och dessutom talar de turkiska och inte kurdiska. Visst, sånt är irriterande och gör i värsta fall ett nonchalant intryck. En kurdisk informant, kanske en polyglott intellektuell som Husein Muhammed själv, kunde ha använts som fackgranskare.
Men när Muhammed låter förstå att Tervos intresse för den kurdiska hederskulturens offer skulle vara rasistiskt motiverat tycker jag han slingrar sig undan på ett mindre hedervärt sätt. "Det skulle ha väckt stor kalabalik om han [hade förhållit sig på det här sättet] gentemot någon annan minoritet som väcker mera känslor (och större sympati) i Finland än kurderna, så som somalier, romer, judar, palestinier eller till och med ester eller ryssar", resonerar han. Och verkar fördöma Tervos försök att förklara förföljelsen av Layla i termer av släktens kollektiva beslut och social påtryckning inom den etniska gruppen.
Muhammed låter också förstå att det senaste fallet av hedersrelaterat våld bland kurder bosatta i Europa skulle vara mordet på Fadime Sahindal i Sverige för snart tio år sedan.
Hederskulturer
Vore det blott så väl! Det finns dock andra – och inte bara utomstående som Tervo eller jag – som tycker att det hedersrelaterade våldet bland muslimska invandrare är vanligt nog för att vara värt att diskutera på allvar, hur obehagligt och icke-representativt det än är. De drar sig inte heller för att använda begreppet "hederskultur".
För två år sedan utgav svenskarna Nima Derwish (rötter i Iran) och Emre Güngör (rötter i Turkiet) ut den utomordentligt intressanta och skakande reportageboken Varför mördar man sin dotter? I den intervjuas tre mördare, två fäder och en kusin, som dödat var sin ung kvinna efter att hon genom sitt påstådda eller verkliga sexuella beteende i Sverige fläckat familjens heder. Det svenska fallet Abbas Rezai, en ung man som 2005 dödades av sin flickväns familj (invandrare från Iran), har också på nytt kommit upp till domstolsprövning. I samtliga fall verkar det vara frågan om brott som planerats och/eller genomförts efter kollektiva beslut inom familjen.
Ensamhetskulturer
När jag skriver detta har jag just lagt i från mig morgontidningen med nyheten om ett sannolikt dubbelmord följt av självmord i Varkaus. "Familjen verkade helt vanlig" säger de förskräckta grannarna efter att fadern bragt först hustrun, sedan åttaåringen och därefter sig själv om livet.
Lika lite som Varkaus-förövaren i verkligheten är "vanlig", i bemärkelsen representativ för min familjekultur, är naturligtvis Fadime Sahindals, Pela Atroshis, Sara Abed Alis eller Abbas Rezais öden representativa för det som försiggår i den överväldigande majoriteten av kurdiska eller andra muslimska familjer i Sverige eller världen. De flesta kompromissar, omtolkar sina hedersbegrepp, tolererar förändring och avvikelse.
Men båda slagen av brott mot liv har sin kulturella dimension. Det iögonenfallande i hederskulturen är väl just att flera närstående människor kan enas om nödvändigheten av att döda en flicka – en dotter, en syster, en brorsdotter – eller en utomstående ung man för att bevara familjens (sexuella) heder.
Den nordiska/lutherska/västerländska individualismen och duglighetsidealet som hör ihop med det är emellertid också kultur, liksom åtminstone delvis det depressiva och aggressiva drickandet. Den patologiska extremversionen av besinningslöshet som leder till familjetragedier som den i Varkaus har alltså en kulturell dimension. Tidigare kallades dåd av den här typen för "utvidgat självmord", vilket redan i sig var en intressant kulturell tolkning av begreppet (patriarkalt eller familjemässigt) "själv".
Det vore intressant att se hur en finsk författare med invandrarbakgrund skulle ta sig an en purfinsk familjetragedi med ostentativ kulturoptik. Säkert skulle resultatet på många sätt bli fel, men på några sätt kanske också rätt. Så som Layla.
Jari Tervo uppträder på bokmässan i Yles monter i dag fredag kl. 13.30 och 16.