Recension: Säregna rymder
Streifenjunko (Espen Reinertsen, tenorsaxofon, Eivind Lönning, trumpet) & Jaap Blonk, röst & elektronik, i G18 10.10.
Det händer och sker på den helsingforsiska ny musik-scenen. Knappt har dammet hunnit lägga sig efter Klangseriens Big Bang-öppning innan ytterligare ett nystartat projekt med den föredömligt tolkningsbara titeln Tulkinnanvaraista och föreningen Uteliaat muusikot som arrangör får sitt elddop.
De nyfikna musikerna visar sig vara välbekanta aktörer på området som tonsättarna Juhani Nuorvala och Kimmo Hakola samt cellisten Juho Laitinen, som är den sju konserter omspännande seriens konstnärliga ledare och som satt ihop ett lika spännande som okonventionellt program, där två artister kompletterar och kontrasterar mot varandra.
Profileringen ger åtminstone på pappret en mer happening- och mindre verkcentrerad bild än kollegan i Musikhuset. Man vill uttryckligen rasera vedertagna genre- och stilmässiga konventioner och bland elementen man ställer i centrum kan nämnas mikrotonalitet, improvisation, performance samt olika former av elektroniska uttrycksmedel.
Språklig dekonstruktion
De tre sistnämnda parametrarna var närvarande i holländske ”ljudpoeten” Jaap Blonks (f. 1953) rasande okonventionella och överraskande humoristiska show. Mannen ser ut som en professor i lingvistik och det visar sig även att det fonetiska elementet har en central roll i hans avantgardistiskt rapartade språkliga dekonstruktioner.
Han bänder, vrider, töjer och tänjer på orden och gutturala läten av alla de slag syntetiseras med elektroniska effekter till avsevärd expressiv effekt. Så värst mycket musik – åtminstone i vedertagen bemärkelse – handlade det inte om och de nu hörda 50 minuterna är sannolikt max för vad som känns meningsfullt per dos.
Norska duon Streifenjunko uppvisade en mer respektfull attityd gentemot musiken som historisk konvention och även om man i början av setet verkade ty sig till samtliga ljud utom de för instrumenten naturliga fick multifonerna allt efter ge rum för även de till synes simplaste intervallrörelser. Mest fascinerande var dock den fullkomligt säregna klangmässiga rymd man utan några som helst elektroniska rackerier skapade medelst en trumpet och en tenorsax.
Det är onekligen smått paradoxalt att en konsertserie som så tydligt visar att den inte är intresserad av att kommunicera på landets bägge språk valt finlandssvenska oasen G18 till sin högborg. Å andra sidan spränger musiken som bekant alla språkliga och övriga barriärer och gammalt och nytt är dessutom alltid en skojig kombination.