Recension: I Paganinis fotspår
Harold i Italien, uvertyr ur Béatrice et Bénédict. Paganini: Sonate per la Gran Viola. David Aaron Carpenter, altviolin. Helsingfors stadsorkester, dir. Vladimir Ashkenazy. (Ondine)
David Aaron Carpenter följer upp sin kritikerrosade Ondinedebut (Elgar&Schnittke) med den romantiska erans mest spektakulära verk för altviolin och orkester, Berlioz Harold i Italien, som tonsättaren helt riktigt väljer att benämna symfoni i stället för konsert.
Stycket var en beställning av tidens främsta altviolinist, Paganini, som dock blev besviken på den föga framträdande solostämman och aldrig spelade verket.
Carpenter har inga problem med den fantasifullt integrerade solostämman och porträtterar den byronska huvudfiguren med utsökt sensitivitet och, vid behov, fingerfärdighet. Så framförallt i första satsen, där han för första gången någonsin skivförevigar Berlioz ursprungliga, mer virtuosa soloparti.
Paganini skrev, efter att ha ratat Berliozstycket, Sonata per la Gran Viola e Orchestra, som är ett regelrätt uppvisningsstycke med en solostämma som med eftertryck demonstrerar allt vad man kan göra på en altviolin och litet till.
Carpenter axlar Paganinis mantel med bravur i en helt förstummande version av ett verk som man annars inte behöver ta på alltför stort allvar.
Vladimir Ashkenazy är en förstående kompanjon på podiet och lockar HSO-musikerna till ett inspirerat och elegant musicerande, även om uvertyren ur Berlioz sista opera Béatrice et Bénédict inte sprakar av all tänkbar élan och slutorgien ur symfonin inte riktigt lyfter taket på det sätt man kunde ha väntat sig.